Aftonbladet – 30 december 1842, sida 2

ras för att dekreditera detsamma. Härmed förhöll det sig i sjelfva verket så, att Biet höll på att dö ut, i brist på både prenumeranter och understöd uppifrån, hvilket sednare blef tröttsamt i längden, och då uppgjordes under året 4840 den nya planen att upprätthålla bladet genom aktier, hvarvid det, då likasom sedermera, skulle anses för ett slags proba på devuemang hos de högre embetsmännen eller andra, att understödja sammanskottet med hvar sin 100 Rdr bankosedel, Medan detta var i görningen, hade herr Hammardahl ännu herrarne Wahlström och Angeldorff vid sitt bord — det var ett slags patriarkalisk redaktion —; men det varade ej längre, än till dess det visade sig, att en ansenlig fond hunnit samlas, och tidningens ekonomiska existens sålunda för en tid var betryggad, förr än stiftaren sjelf, om hösten 4840, utträngdes och afspisades med en liten afträdessumma i ett för allt. Det var egentligen ifrån tidpunkten af denna förändring, som Aftonbladet började fästa uppmärksamhet vid Biect, emedan dess språk numera rätteligen kunde anses ega en större betydelse, så vidt det skulle vara ett uttryck af ett större antal devuerades känslor, deras åsigter af de allmänna ärenderna och deras ställning till allmänna tänkesältet. Vi behöfve väl icke upprepa, för alt fästa i läsarens minne, huru Biet undertiden hade stegrat sin ton till alltmera bitterhet och hufvudsakligen lefde af sofismer i sin diskussion, aldrig aftryckte andra än de mest ensidigt ultraistiska riksdagsanföranden, medan det skrek på partiskhet hos oppositionspressen, och öfverhöljde denna, dess personal samt representanterne af samma sida med kån, grin eller förvrängningar af deras afsigter. Det visade sig redan då, hurusom påminnelser medelst fakta voro förgälves att bringa Biet till förhuft. Det var ej nog, att lögnen utgjorde dess dagliga vapen i polemiken med andra tidningar; nej! det proklamerades till och med uttryckligen — och det har sedan förnyats flera gånger — att man ej kunde strida med ärliga vapen mot Aftonbladet. Att för detta ändamål den förevändningen skulle begagnas, att Aftonbladet sjelf ej begagnade sådana, var klart; men förutsättom äfven för ett ögonblick, att sådant hade varit fallet, så hade det väl, al en tidning, som föregaf sig uppträda att bekämpa pressens missbruk, varit värdigt att föregå med exempel på någonting bättre, samt för öfrigt fullfölja sitt försvar för systemet, medelst vederläggning af sådana anmärkningar i sak, som de, hvilka förekommo i Aftonbladets Återblick af det förflutnav (sedermera serskildt tryckt), Lindebergs Bidrag till Sverges historiav eller Crusenstolpes Vidräkning och reformp), m. m., hvilket kunde gifva tillräckligt att syssla. — Likväl försökte Biet ej höja sin röst med ett enda ord, till undanrödjande af alla dessa vigtiga gravamina, utan slog sig i stället, alltifrån början och intill detta datum, ut på kalomnier mot oppositionen. Ännu i denna stund är det härmed så beskaffadt, att när man vidrör de ofvannämnde sakfrågorna, så är det såsom att lägga en kafle i munnen på Biet. Det är alldeles döfstumt. i 1 den delen. Det är således ej oppositionens, utan styrelsens press, som här brustit i en öppen och ärlig sakdiskussion, och vi hemställe, om det var det allra ringaste för mycket sagdt, att kalla en tidning föraktlig, eller de personer hyrda uslingar , hvilke låta enrollera sig till hejdukar för ett parti, som de icke någonsin våga försvara i ärlig strid på öppna fältet, utan endast tro sig kunna gagna såsom marodörer med att smyga i ryggen på dess fiender. Detta; om någanting, bevisar väl bäst, huru svag de i sjelfva verket finna sitt partis ställning i allmänna opinionen. Älven bör härvid anmärkas, att då Biet nu sjelf uppgifvit och erkänt, att Aftonbladet icke på länge ens omnämnde Biet, utan lät detta få fritt husera med de till en del verkligen infama insinuationerna mot oppositionen, så har Biet härigenom bevisat, bättre än någon annan skulle kunnat, att det ej var Aftonbladet som började med personligheter i polemiken mot Biet, och att om ÅA. B. sedermera skulle riposterat, så är det Biets egen skull, icke vår. Vi neka dock, att ett sådant urar tande egt rum på vår sida. )För Aftonbladet återstod icke anhat, säger Biet, än att med oalbrutna smädelser Och Osanningar, priktade mot de författares enskilda personer, som A. B. misstänkte att hafva skrifvit uppsatser i Biet, eller hafva intresserat sig för bladets framgång, söka trötta eller afskräcka dem från ett företag, som började blifva för ÅA. B:s anseende och inflytande allt mera eftertänkligt.v Men hvilka äro då dessa smädelser? Om sjelfve herr Angeldorff vete vi oss ej hafva yttrat någonting, som angår hans person enskildt, mer än att han ett par gånger ömsat namn och att han ännu ej tagit sin examen, och då han sjelf medgifvit ans