Aftonbladet – 29 december 1842, sida 1

Yr Ka PART sjelfva undergå det, och att ingen menniska har rätt alt så behandla en medskapad varelse. Jag anser detta långsamma och dagliga experimenterande med hbjernans mysterier vida värre än någon kroppslig tortur, och just emedan de gastlika tecken det lemnar efter sig icke äro så påtagliga för ögat och känseln som ärr i köttet, just derföre atl dess sår icke ligga på ytan och sällan afivingar några verop, som förnimmas ljudeligen, just derföre klandrar jag det så mycket mera såsom oc hemligt straff, som den slumrande menskligheten icke väckes att sätta en gräns för. Jag tvekade en gäng i strid med mig sjelf, hb uruvida, om det låge i min makt att säga ja eller nej, jag skulle tillåta det försökas i vissa fall, der? strafftiden vore kort; men jag förklarar nu hög tidligen, att jag, med hvad belöning eller äreställen som helst, icke skulle känna mig en lycklig man under dagens ljusa himmel, eller lägsa mig nattetid på min säng med det medvetande , att någon mensklig varelse, för hvad tid som helst, skulle lida detta okända straff i sin tysta cell och jag till det minsta vara en verkande och samtyckande orsak. Jag åtföljdes till detta fängelse af tvenne herrar, hvilka voro engagerade vid dess styrelse, och tillbragte dagen vandrande från cell till cell och samtalande med cellernas invånare. Allt det tillfälle, som den största artighet kunde erbjuda, lemnades mig att taga kännedom om alit hvad jag önskade. Ingenting doldes från min åsyn, och hvarje underrättelse jag begärde gafs öppet och oförbehållsamt. Den fullkomliga ordning, som här råder, kan icke prisas för mycket, och det kan ej dragas itvifvelsmål, att det bästa uppsåt och sträfvande för ändamålet eger rum kos alla, som här hafva att göra med systemets utförande. Emellan den yttre muren och sjelfva fängelsebyggnaden är en rymlig gård. Sedan vi passerat öfver denna, inträdde vi först i ett stort rum, från hvilket sju långa passager utgå såsom strålar från en med.lpunkt. På båda sidor om hvardera af dessa passager är en lång, läng rad af låga celidörrar, med numret på hvarje cell skrifvet ofvanför. En trappa upp är ett dylikt galleri af celler, men med den skilnad att des:a icke hafva, såsom cellerna i nedra våningen, något serskildt litet gårdsutrymme framför sig, utan i stället begagnas två celler föt hvarje fånge, såsom ersättning härför, till vinnande af luftombyte och den ringa rörelse, som der tan erhållas under loppet af en timma om dagen. När man nu står i medelpunkten och skådar utåt de långa passagerna, erfar man ett hemskt och beklämmande intryck af det öfverallt rådande dystra lugnet och tystnaden. Tillfälligtvis kan höras något obetydligt ljud från någon ensam väfvares skottspole eller skomakares läst, men det qväfves af de tjocka väggarne och den tunga fängelsedörren samt tjenar endast att göra den allmänna tystnaden djupare. En svart hufva drages öfver hufvudet och ansigtet på hvarje fånge, som kommer in i detta melankoliska hus, och i denna mörka svepning, ett emblem af det förhänge, som nu nedsläppes emellan honom och den lefyvande verlden, ledes han till sin cell, från hvilken han aldrig åter utkommer förrän hela fängelsetiden gått till ända. Han får aldrig höra talas om hustru eller barn, hem celler vänner, icke om någon lefvande eller död. Han besökes af fängelsets tjenstemän, men med detta undantag ser han nästan aldrig ett menniskoansigte eller hör en menniskoröst. Han är lefvande begrafven för att åter uppgräfvas efter en lång rund af åratal och under tiden död för allt annat, utom ängslans qval och förtviflans fasa. Hans namn, brott och strafftid äro okända äfven för den betjening vid fängelset, som bär till honom hans dagliga föda. Det står ett nummer öfver hans celldörr och samma nummer finnes i en bok, af hyilken fängelseguvernören har ett exemplar samt läraren och tillsyningsmannen öfver fångarnes moraliska tillstånd. De anteckningar, som äro gjorda i denna fånglista, utgöra den enda ledningen till hans historia, Utom den har fängelset icke ens något, som påminner om hans tillvaro, och ehuru han stundom lefver i den tunga cellen tio långa år efter hvarandra, så har han ingen utväg att ännu intill sista timman få veta i hvilken del ar byggnaden denna cell är belägen, hvad slags menniskor finnas omkring konom, om han under de långa vinteraftnarne har någon lefvande i grannskapet nära intill sig, eller befinner sig i något ensligt hörn af den stora bastillen, med murar, passager och jerndörrar emellan honom och den närmast boende deltagaren i hans ensliga fasa. Hvarje cell har dubbla dörrar: den yttre af tjock ekplank, den inre af jerngaller och försedd med en lucka, genom hvilken födan räckes in. Han har äfven cen bibel, en griffeltafla, och får vid vissa inskränkningar