Aftonbladet – 29 december 1842, sida 1

Deras första möte här i lifvet hade också sam manknutit dem; de hade delat en lifsfara, de! ene af dem hade lidit en orättvisa för den andre skull, men hade burit den utan att knota, med et ord, Ludvigs akademivän var Adolf Nordenhjelm Adolf Nordenbjelm var hvad man kallar e rask yngling, han hade hufvud och förmåga at genomdrifva hvad han önskade, hade en star vilja och ville gerna herrska der han kunde de men han var deremot olik sin far deruti, att ha var öppen och tillgänglig för vänskap, för kärlel och äfven för dårskaper. Han kunde beräkn sina handlingar, kunde väga dem på guldvigi men han gjorde det sällan, emedan det föll si så besvärligt, och han blef derföre framfusig oci begick fel mot konveniensen. Han stötte sålede emot många gånger, då han menade som bäst ty menniskorna göra mera afseende på det yttr än det inre af en menniska; hennes själ, henne vilja, hennes handlingars källa är för de flesta el sluten bok och, om de öppna den, skrifven me jouttydbara karakterer. Det är få som lärt sh mer än ett alfabet, för att läsa menniskan, oc! tro, om hon är skrifven i ett för dem främ mande, att hon ej förtjenar läsas; de göra då son medeltidens munkar, hvilka sade: Gracea sun non leguntur,, de hoppa öfver bokens innehål och bedöma endast bandet. Ludvig deremot var af naturen mild, vek oci god, och uppfostran hade ur hans sinne utplåna hvarje ojemnhet, hvarje hårdhet, som kunnat el jest bilda sig. Han handleddes af en gubbe, ren hjertad som ett barn, men också häftig och orimli som ett barn, och Ludvig lärde sig tidigt att älsk sin fosterfar, för det goda som var på bottner