Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

örra stånd; men i alla fall bör man icke glömna sitt gamla namn och ej kalla sig Nordenijelm när man förut hetat Stål; det är att förkta sjelfva inledningen till sin ära, och inledninsen är ofta det bästa af hela arbetet. Nu närmade sig värden baron Nordenhjelm, ch samtalet ombyttes. Baronen var en af dessa menniskor, som redan i sitt yttre tillkännagifva härdighet förenad med böjlighet, ett skarpt marceradt ansigte, en hård benig panna, sluten mun, men ett Par ögon, som sade allt hvad de ville säga; som kunde blicka kärlek, hat, förakt och vördnad utan att mannen sjelf kände någotdera. Det var blott en som han älskade, och detta var nan sjelf, och blott ett som han föraktade, och letta var hans omgifning. Detta förakt visade sig antingen som ett hån, eller som en krypande vördnad; ty man kryper ej inför den man älskar och högaktar, till den talar man sanning, eljest kan man ej älska honom. Sully talade sanning till Henrik IV; ty han älskade honom, men Cabalen smiekrade Carl II, emedan den miste förakta honom. Ni deltager ej i nöjet, mine herrar,, sade baconen småleende till sina gäster; troligen har vår Byron inledt er, baron Pahlen, 1 fantasiens rymder; der är rätt bra, blott man har vingar tt följa honom. Jag hör er gerna, herr grefve, nen jag tröttnar på resan; och sedan måste ni läpa mig med er. O! se der, afbröt han sig jelf, pvälkommen onkel Pistolsvärd och ni, min Västa fröken. Tillåt mig presentera er; och nu jorde han detta. . i Jag skall, återtog han, följa er, min fröken, ill miny (han sökte efter det passande ordet)