Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

älskvärda i bedömmandet, det fina i anmärkningarna, det varma och fosterländska i känslan hos vår fregattkapten, som ger hans resa ett värde framför alla andra, som vi läst. Hans sätt att berätta är neml. alldeles eget och originelt och kan af ingen annan imiteras , utan att förlora sin medfödda gratie. Han bisitter neml. den stora konsten, att meddela sina egna njutningar åt sin läsare, utan att ikläda sig en skepnad, som är tillkonstlad, främmande, egenkär eller obehaglig. Det är en verklig gentlemans sällskap och konversation man finner hos honom, och hans mångsidiga bildning, hans vidsträckta verldskännedom gifva åt allt, hvad han säger, en rikedom af reflexioner och åsigter, hvarigenom äfven de vanligaste ämnen vinna en omvexling, ett behag som oupphörligt fängsla hans följeslagare vid berättelsen. Det är först efter besöket på Madeira, som vår vandrande sjöman, har att beklaga sig öfver förlusten af ett par trefliga taflor. Den ena föreställer en brasiliansk brigg, hvilken togs för en slafhandlare, men om hvilkens destination kaptenen och sjömannen icke äro ense. Den förre säger att den gick till Rio med vin från Lissabon. Den sednare medger väl att briggen förde brasiliansk flagg, men säger att den kom från Oporto och var lastad med emigranter och portvin från Rio. Den andra taflan föreställer kapten Pyk, förande skeppet Don Juan från Stockbolm till Rio. Då sjömannen först berättade händelsen med nämnde skepp, skulle man icke väntat att en natt förflöt emellan dess upptäckande och igenkänning, hvilket först kaptenen gifver vid hand. Dessa taflor, såsom karakteristiska bilder från hafvet, hade, tyckes det, gerna kaptenen kunnat medtaga på sin fregatt. Hvad besöket i Rio beträffar, har kaptenen genast fattat en fördom emot staden, hvilken vi så mycket mera måste beklaga, som den tyckes förmått honom att äfven öfver föremål, som på hans innehållsförteckning spänna den lifligaste uppmärksamhet, endast lemna flyktiga teckningar. Vistandet (icke besöket,) i Rio Janeiro upptager blott tio blad, ehuru innehåillsförteckningen lyder: Landgång. Torget. Gator. Röreise. ÖOrlogsfartyg. Värdshus. Hus. Akning. Eldsvåda. Angbåt. Praya Grande. Tropiknatur. Djur. Utsigt. Slafqvarter. Slafhandel. Slaffartyg. Slafhandlare. Teater. Museum. RRezenten. Arsenal. Handel. Befolkning. Kiimat. Utfart. Landskap. Botaniska trädgården. Afsegling. Allt detta är så knapphändigt expedieradt, att läsaren väl hör dessa ämnen nämnas, men icke beskrifvas, såsom man väntar i en resebeskrifning. Men det tyckes, som kaptenen längtat ifrån Rio till en trakt, der han troligen var den förste europeiske och säkert den förste svenske resebeskrifvare, nemligen Pampas och Cordilleran. Der blir han utförligt målande, der finner man, att han vetat göra sig hemmastadd och införa sin läsare i förtrolig bekantskap med naturen och sederna. Man ser de snabba Gauchos lefvande framför sig, man tycker sig på författarens eget fryntliga vis umgås med dem och man tror sig känna dessa förut obekanta och obesökta trakter lika åskådligt, som de mångbeskrifna och mångbesjungna klassiska orterna i Europa. Det är i Mendoza, just vid Cordilleran, som kaptenen denna gång lemnat oss. Andamålet för vår jagt efter honom har för oss icke varit obetydligt, och det består egentligen deruti, att anhålla hos honom om nåd för den vandrande sjömannen, som han förskjutit. Ian skall kanske svara, alt den flyktiga öfversigt han meddelat af sin resa, vill han icke återupprepa. Men vi våga då invända, att en resa, sådan som hans, icke behöfver frukta att åter upptaga de mest målande och karakteristiska taflorna, emedan denna resa är elt klassiskt arbete, som icke bör sakna sin helhet, och hvaraf gerna på förhand åtskilliga profstycken må vara meddelade, blott de sedan icke saknas vid det totalintryck, som resan bör göra. Om kaptenen t. ex. skulle gå förbi sin färd på taravitan,, hvarom sjömannen berättar så lockande roligt, vore det icke blott en uppoffring al en al resans roliga, utan af dess karakteristiska drag. Vi medgifva, att det icke är roligt att skrifva detsamma två gånger, utom då man omedvetet lockas till reminiscenser så väl från sig sjelf som från andra, men vi kunna också icke förstå, hvarför icke det, som egentligen och ovilkorligen hör till sjelfva resan, kan ur den vandrande sjörmannens bref rent af reproduceras. Ar kaptenen rädd för denna reproduktion, så gör han, efter vår öfvertygelse, orätt emot sitt eget verk. Fruktan för densamma skall då -beröfva den nya resan månget drag af Hf och eld. Naturligtvis bedja vi icke om skonsamhet för de många digressioner och sidosprång, med hvilka det passade sjömannen så väl att roa sig i sina I a I Fr a I fr