Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

till min hustru, sade han slutligen, emedan han i majorens ögon ville synas den gamle krigskam raten. Onkel Pistolsvärd torde vänta mig här. Baronen gick, men kom snart åter. Nåh, bäste onkel, nu kunna vi språka fritt med hvarandra,, yttrade han fryntligt och lade sin hand förtroligt på majorens axel; onkel ser ännu lika ung ut, åren hafva ej tagil. vÅh nej, Gudskelof,, yttrade majoren, nu, sedan jag druckit af det der sattyget vid Sumpmyra, är det bra igen; men hvad fn går åt dig, min hedersgosse, du är ju mager som en skrika och blekgrå sen som ett pigförkläde. Baronen smålog och kastade en blick på sina begge gäster; den blicken uttryckte förlåt honom herre, han vet ej hvad han säger,, eller något dylikt. Grefve Gynterfeldt drog en djup suck och höjde på ögonbrynen, och baron von Pahlen smålog helt godmodigt. Händelsen hade här sammanfört fyra karakterer, som voro af olika metall, det var den klingande och sköra bronzen bredvid det hårda oböjliga jernet, det smidiga tennet bredvid det i evighet uttänjbara guldet. De voro hvarandra motsatta, alldeles skilda på lifvets hana, olika till sin natur, olika förarbetade genom konsten. Baron Nordenbjelm hade haft sina serskilda räsoner för att bjuda den gamle mejoren till sig på den stora dagen; han gjorde nemligen intet utan att dermed förknippa en biafsigt. Majoren skulle nemligen bland hans gäster vara en påminnelse om hvad baronen fordom varit: en simpel krigare, och hvad han nu var: ett slags diplomat Han ville visa dem, i händelse de skvlile glömt det, huru stor hans förmåga varit, han ville