Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

mindre välklingande namn. Så snärt hans svarta flagga med inskriptionen: litteratur,, ;bokhandelsbulletiny eller något dylikt är synligt i farvatinet af en tidnings spalter, blir det en oro, en ifver, en nyfikenhet bland alla dem, som låtit någon större eller mindre farkost gå af stapeln och löpa ut ibland allmänheten, bland opinionernas vindkast. Hvar och en är rädd om sitt och förbannar och fördömmer af alla krafter på förhand den djerfve korsaren, som har en egen närgångenhet, en egen fintlighet att upptäcka deras svaga sidor, som han jagar. Besynnerligt nog är det i vårt goda fädernesland just den årstid, då den öfriga sjöfarten måste inställas för köld och is, som litteratörerne förnämligast lägga ut på djupet. En korsar, som söker hvem han uppsluka må, behöfver egentligen endast vid jultiden vara ute, så träffar han vanligen samtliga de litterära rederiernas firmor under segel. Vi hissa vår djerfva fribytarflagga på en stund för att jaga en fregatt der borta vid horizonten. Vill läsaren stiga om bord till oss, skall han finna en vandrande sjöman, vid vårt styre och få tillfälle att höra hvad han kan anmärka om en och annan af fregattens manövrer. Det är kapten Gosselman, som för den stolta örlogsmannen , på vidsträckta resor i södra Amerika,, och vi sätta vår kurs efter hans kölvatten. Men det går icke på ett ögonblick att hinna en så god seglare, som honom. Innan vwi taga något på honom, retar oss vår fribytarnatur att se oss omkring hvad det är för bekanta, som krysså I vår närmaste väg. Farvattnet är fullt af seglare. Isynnerhet flyga omkring oss bara båtar, brokiga bytingar, löst hopfogade och färdiga att sjunka vid första friskande kultje. En nätt skonert, Emilie, lägger till vid Tistelön, dit hon drages af någon ros. Kuttern Eufrosyne, belyst af en skön solblink, sväfvar hän öfver det blå. Hukerten Orvar Odd, med sin fransyska tackling, gör en utflygt ur boet. En speljagt, Vinterblomman, är bemannad af några bekanta stockholmsherrar. En dylik, som heter Talltrasten, sätter kurs bortåt Bacchi klippor och skär. Bort till Svenska Akademiens hamn styra åtskilliga slupar af en modern konstruktion ståtliga till väders men med skråf, som icke motsvara den anspråksfulla riggen. Holländaren säger just om sådana, sitt bekanta ordspråk: groot van der mast, kleen van der last!) Barkskeppet ,Tre Fruar i Småland, har gått upp i Mälaren och pstött på någorstädes vid Upsala: man känner ännu ej dess destination, men man får väl reda på densamma, då det hunnit klarera sig ifrån besagde påstötning, hvarvid det ingalunda lärer vara afgjordt, att barkskeppet kommer att lida någon annan skada än dröjsmåiet. Dock, det är egentligen kapten Gosselmans fregatt vår jagt gäller. Den djerfheten att angripa en så öfverlägsen styrka, som hans, kan man icke ens begära af den argaste fribytare. Vi rnåste derföre använda den krigslisten, att just sätta en af hans egna, den ofvanföre nämnde vandrande sjömannen, till utkik på honom. I allmänhet må den anmärkningen tillåtas oss, att fregatten icke skulle befunnit sig illa af, om den vandrande sjömannen, sedan han bortlagt åtskilliga små ovanor, som han lärt under det han varit lössläppt från den helsosamma disciplinen, blifvit tagen till tjenstgöring inom dess relingar. Han har neml åtskilligt att berätta, som frega tten tycks hafva glömt, eller förkortat, eller undvikit, kanske just för det att den språksamme sjömannen redan förut berältat det. Det var derföre onekligen en verklig förlust för den visserligen i alla fall både ypperligt bygda och förda örlogsmannen, att en så treflig och underhållande kamrat blef narrad att rymma och till på köpet in på de torra pampas af Statstidningens spalter, der man sällan ser till andra bjordar än sådana af bockar. Också protesterade fregattkaptenen mot pressningen af sin raska man. Men kronan har naturligtvis en viss förmånsrätt, scm icke gerna kan eller får förnekas, minst af den, som för hennes flagga. I Pressningen fick derföre passera. Det är en treflig och glad resa, som fregatten, under engelsk flagga, gör till Madeira. Den som följer med; njuter af de ljusa och friska scenerna som omvexla på hafvet, tills man anländer till Oceanens perla, Atlantens paradis. Bättre hållna, af lefvande kolorit och åskådlighet utmärkta scener, hafva vi icke ens funnit i någon af vår tids bästa sjöromaner. Det är dock inga romantiska äfventyr, som fregatten inbjuder oss på, ty nu för tiden går till och med en verldsomsegling för sig, så utan underbara händelser, att sjelfva de lifliga Fransmännens nyare resebeskrifningar göra anspråk på cnille bos sina författare, om de skola kunna läsas med intresse. Ett sådant snille befinner sig just på frezatten, som vi jaga. Det är den poetiska uppfattningen, det hänförande framställninessättet, det lifliga i målningen. det