Aftonbladet – 28 december 1842, sida 2

fir Vår värd är ett snillen, yttrade Gynterfeldt, kastande en hastig blick åt sidan; chan har bragt sig upp från intet; det måtte vara en sann njutning att vara sjelf sin lyckas smed., aNi säger det, herr grefven, svarade von Pahlen, emedan ni inom er känner kraft att utmärka er på hvad plats ni också haft att börja. ,Derom ha vi ej talat, baron, åtegtog Gynterfeldt; men ni har anslagit en sträng i min själ, som ljuder klart; ja, i sanning, jag ville. vara en af folket, jag ville utgå ur folkets sköte. Ni hör att jag har mina frihetsider, tillade han med ett ursäktande smålöje. i Det är gifvet att ett snille känner sig nedtyngdt af hvilka bojor som helst och att det älskar frihet, det ungdomsfriska, det unga, med ett ord (och när är ej snillet ungt?), måste vilja flyga på egna vingar; ni tycker er ej pröfvat edra nog, och det är detta som gör, att ni ville begynna banan från dess nedersta punkt,, yttrade baronen, med ett förbindligt småleende. Af hvad orsak som helst, jag har önskat något dylikt,, svarade grefven, smickrad, jag skulle ej blygas för benämningen parveny; det är ej alla som kunna säga så. Baron Nordenhjelm är en parveny och ett snille; men så ville jag likväl ej sluta — början var god. Ni har rätt, yttrade baronen, han har slutat med att vara den siste i vår klass, då han borde åtnöjt sig med att vara den förste i sin. Riktigt, fortfor grefven, pjag älskar ej detta öfverlöperi från folket och in i de privilegierade klasserna; man bör åtminstone ej söka sig bort från sin hedersplats. En annan sak är om belöningen påtvingas och man måste frånträda sitt