Aftonbladet – 27 december 1842, sida 2

inför lagen, må uttaga sin rätt och emanciperas undan godtyckets och våldets och ränkornas öf verherrskap; och för hvad strider väl deremot kotteriet, annat än för bibehållandet af detta öfverherrskap, då det arbetar 1 motsatt rigtning, att hålla tillbaka allt som kan gifva seger i samhållet åt de nyssnämde grundsatserna. Biet förutsätter, att en fremling skulle blifva förundrad om han upplystes om hvilka klasser eller personer som den friav pressen kallar de vueradep, och pstationära och kotteriet. Men vi tro, att en fremling skulle blifva rent af förfärad, om man visade honom, att hindren eller förvrängningarna, då det gällt reformernas sak, alldeles icke utgått ifrån de bildade klasserna, såsom sådana, utan såsom vi redan i första artikeln visat, väsendtligen ifrån sjelfva konungamaktens närmaste; visserligen ofta ifrån konungens råd, men måhända ännu oftare ifrån sidorådgifvare och en hofomgifning, som varit utan all sakkännedom och i allmänhet utan all lärd bildning eller utmärkta kunskaper, men som — vi vilja ej påstå, af krass egennytta dock åtminstone af svaghet, patronatbegär, fåfänga och fruktan att förlora sin inflytelse — understödt alla dem, som i teformerna skådat för sig verkliga eller inbillade faror. Huru ofta har ej t. ex. under dessa sista 40 åren nationen sett sina ombuds lagförslag, besvär och önskningsmål afslagna af Konungen, under åberopande af skäl, som förbluffat hvarje tänkande Svensk, då de funnits hemtade ifrån förhållanden, som hvarken i landet finnas eller kunna befaras, och hvilka, såsom Konstitutions-utskottens anmärkningar visat, hvarken öfverensstämt med besvurna grundlagar eller med folkets seder, samt i samma mån äfven nedsatt aktningen och förtroendet för Regeringen? Sedan slutligen denna olyckliga regeringsstolthet mer och mer börjat göra sig gällande, som man sökt legalisera med den så kallade omsorgen för det kongl. prerogativetn, för Konungens p,rätt att allena beslutan, för konungamaktens inviolabilitet, o. s. v. har man efterhand sett framstå inom nästan hvarje stånd, autoritet och korporation, en hop sakförare för motståndet till alla reformer: dels för att försvara egna eller vissa klassers enskilda fördelar, dels för att skydda missbruk, hvaraf de eller deras själsförvandter hade nytta och vinning. Dessa enskilda intressen hafva de sökt att göra gällande genom sidoinflytelse och favorit-förord, under de underdånigaste försäkringar, att sådant hade mer eller mindre inflytande på det bestående, mer eller mindre sammanhang med Konungens anseende och thronens bästa, 0. s. v. Så snart en sådan bana öppnas, så snart folkets ombud ej längre betraktas såsom den egentliga lagstiftande makten och deras önskningar icke anses så mycket värda, som en gammal Gustafviansk rådgifvares ovilja mot det konstitutionella styrelsesättet, en presidents obenägenhet för en ändrad arbetsordning, en landshöfdinges fruktan att ej få lika ledigt som förut i Konungens namn befalla, några redogörares rädsla att se granskningen ölvergå till verklighet, några näringsidkares förmenta förtviflan vid farbågan att finna sina fördelar minskade genom näringsfriheten, om den kommer till stånd; då först blir hvad vi kallat reaktionen, befästad , och de som wi kallat ,reaktionäran äro derföre hvarken landets mest bildade, eller allmänt bildade, eller totaliteten af bildade. Deras antal gjorde det ej en gång omöjligt attuppgifva dem namneligen, om vi åsyftade några personligheter, fy de äro i sanning ej legio — det kan man väl finna då man vet, att audienserne hos Konungen icke äro talrika, och att all underhandling i dylik väg gått och går genom temligen få och bekanta personer, så att man lätt nog kan tara reda på dem som hålla trådarne till hela marionettspelet: och det är dessa och deras fostbrödralag vi kallat kotterietn. Vi vilje ej neka, att reaktionen emot 1809 års principer, sedan en del enskilda intressen uppskrämdes af 4823 års riksdags bemödanden att gifva dessa nytt lif, fått hvad den förut saknade, nemligen organer i den politiska litteraturen, i tidningspressen, i embetsverken. Men betraktar man förhållandet utan onödig fruktan och med den tolerans, som förvillelsen alltid bör kunna fordra intilldess den går till öfverdrift, så är faran deraf icke stor, då man ibland dessa organer har ganska svårt att framdraga någon enda, som kan sägas äga någon stor förtjenst af fäderneslandet, och ganska få, som ens hafva anspråk på något utmärktare allmänt förtroende, samt då det lärer blifva omöjligt att uppgifva hvilka, som uppträdt såsom organer för kloka och lugna reformer utan omstörtning, och dervid kommit till några väsendtligt olika