Aftonbladet – 27 december 1842, sida 1

Ispörjer koncessioner åt tidsandan uti anmärkningar mot ett eiler annat tillvarande missbruk, och vänliga råd till det parti dessa tidningar sjelfve tillhöra, att icke alltför envist stå stilla på samma punkt. Sådant får man icke så sällan se i The Times, Standard och Morning Post i England, som annars äro Torypartiets lörklarade anhängare, samt i Journal! des Dehats och La Presse i Frankrike, ehuru deäro besoldade af ministeren derstädes. Afven i några af våra små landsortstidningar, såsom Linköpingsbladet, Westmanlands läns tidning. Wermlands tidningar, Norrköpings tidningar, Flygande posten, Skånska posten, Stora Kopparbergs läns tidning, Mariestads Weckoblad m. fi. ehuru till hufvudriktningen konservativa, spörjer man emellanåt att redaktörerne icke för partisinnets skull bortsålt hela sin sjelfständighet. Det är blott Svenska Biet, och några få af de mycket goda i landsorten, såsom Upsala tidningar, Carlstads tidning och Samlaren -— ja! rättvisan fordrar att erkänna det detta icke en gång saknar undantag hos den sistnämnda, — som låtit slafsinnet eller den politiska fanatismen eller båda tillsammans taga så öfverhanden öfver de bättre känslorna, att de i allt hväd som angår den styrande makien endast förråda ett slags pudelnatur, att antingen krypa och tiga eller fjäsa och smickra. Och likväl är det sådana ftänkesäit, som Biet påstår delas af allt det yppersta i bildning och upplysning ilandet. Låtom oss då se litet närmare till huru härmed förhåller sig och om hela den redbara riksdagsmannabildningen kan räknas till. dessa leder, men deremot protesterar mot den fria pressen och dess bemödanden, i Aftonbladet har förut vid flera tillfällen, men serskildt och utförligast i en serie af artiklar vid sista riksdagens början, kallad återblick på det förflutna med afseende på det tillkommande, visat huru i nästan alla delar af riksstyrelsen och lagstiftningen Rikets Ständer yrkat beredande af reformer just i den riktning som den fria pressen fullföljt, för att i mån af tidens fordringar föra samhället på upplysningens väg till en bättre framtid. Dethar derigenomobestridligt blifvit ådagalagdt, att det egentligen varit regeringens handlingssätt, dess likgiltighet och långsamhet vid frågörnas utredning, dess obenägenhet att bifalla de grundsatser, hvilka ledt Ständerna till deras tillkännagifna önskningar; dess obeslutsamhet eller oförmåga att. organisera eller å eget ansvar utarbeta detaljerna; med ett ord, dess synbara mötvilja mot alla kraftfulla åtgärder för något framskridande, sonr varit rätta orsaken till den spänning emellan partierna, hvilken mer och mer uppenbarat sig mellan regering och folk eller mellan klassintressena och det allmännas. Vi behöfve här icke återupprepa hela denna massa af ämnen, som hvart och ett i sin mån varit af stor inflytelse på opinionens ställning: vi torde. endast behöfva nämna det så högt påkallade behofvet af ett nytt lagverk hela den ekonomiska lagstiftningens öfverseende och bringande ur den oreda och anarki, hvari näringarne för närvarande befinna sig; styrelseverkens omreglering, skatteväsendets jemkning och förenkling; det indelta löningssättets regering, naturalprestationers och tjenstskyldigheters afskaffande, skjutsväsendets ordnande, rustoch roteringsbesvärets lindrande, försvarsanstalternas ändamålsenliga organiserande, jemkning i landets civila, kamerala och ecklesiastika ndelning, jemte en reform i presterskapets af. löningssätt; bestämdare instruktioner för landtregeringen m. m., att icke tala om det allmännas anspråk på och behof af ändring i en nängd politiska undantagslagar, som förnärma len första af alla ett lagbundet samhälles grundralane saml hatas