Aftonbladet – 27 december 1842, sida 1

SN MM dade publicum. Pajatzo, kom in, Pajatzol ropade karlen, och en vederstygglig figur sprang in samt gapade på mängden; barnen på taket skreko af glädje och förskräckelse. Den svartmuskige karlen gjorde åtskilliga konster; han var en Herkules och kastade jernkulor och tunga lod, hängde sig vertikalt vid en träpelare, lastad med stora tyngder, med ett ord, plågade åskådarne med alla dessa onyttiga och farliga öfningar, som konstmakare bruka. Det är ett ledsamt tecken, då folket samlar sig för att åskåda en sådan; det tyder på en råhet i karakteren, en brist på känsla, som är beklaglig. Ändtligen voro då dessa öfningar slut, och nu framkom on liten gosse, tolf år kunde han vara; det var en liten kärleksgud, lätt och späd i sina former, med barnsligt, fromt och skönt ansigte; rika ljusgula lockar, blott sammanhållna af en smal silfverbindel öfver pannan, fladdrade ned på axlarne; elt par små vingar af tyll, med silfverstjernor på, sutto spända mellan dem, och en ljusblå tunik, ren som bimlahvalfvet och, liksom det, beströdd med stjernor, smög sig kring det smärta lifvet. Det var en skön anblick, något englalikt, det vill säga något försonande och godt, lyste ur gossens blå ögon, log på hans mun och brann på hans kinder. Rådmannen, som i allmänhet ej hade sinne för det estetiska, -hvarken i form eller tanke, berättade halfhviskande för sällskapet, att han låtit gifva den lilla kärleksguden en stor smörgås med ost på, och att han hade ätit med förvånande aptit. Det var väl en ganska prosaisk anmärkning, men den visade att rådmannen var en praktisk god menniska, fastän hag