Aftonbladet – 24 december 1842, sida 2

ta personerna i landet, dels ock måhända, att förvärlfva en och annan ny anhängare, som gerna vill höra till svansen af den goda tonen, — och hvem vill ej gerna räknas till de kunnige och upplyste? Föröfrigt, om det också just icke är intelligensen, som för närvarande styr ärenderna — och, uppriktigt sagdt, hafva vi hvarken sett sådana prof af de afgångne eller de nuvarande ministrarnes förmåga, som kan gifva anledning atttillegna dem detta epithet såsom en utmärkande egenskap — så borde det åtminstone så vara. Skulle derföre verkligen all upplysning, kunskap och erfarenhet i landet tillhöra de stationära och servila åsigter, som representeras af Bicet, i hvilket knapt en enda verkligt frisinnad tanka uppenbarat sig, icke ett enda maktmissbruk blifvit klandradt, icke en enda reform i foikets intresse blifvit förordad, icke ett enda förslag till någon förenklad eller mindre kostsam organisation framställdt, icke en enda anmärkning mot anade befordringar på grund af helt andra anspråk än blotta förtjenstens, blifvit öppet framställdt; med ett ord, om hela den bästa kärnan al nationen befunne sig på samma linea med en tidningsredaktion, till hvars krypande medgörlighet för makten, likasom dess outtiömliga bitterhet mat de reformerande idåerna, man troligen förgäfves skulle söka ett motstycke i något annat land; är det å andra sidan i sjelfva verket grundadt, att de som adoptera oppositionsbladens åsigter, vare sigialseende på befordringssystem, allmän hushållning, näringar, beskattning, förvaltning eller lagarnes anda och de grundsatser, som i dem böra göras gällande, icke äro andra än en och annan bonde som funnit sig enchanterad af att fjäsas och smickras af Aftonbladet, eller en Sven Sylman eller Jöns Borstbindare eller Hans Klacklappare i Trosa och Falsterbo; då har onckligen biet rätt uti den ifver, hvarmed det be mödar sig emot den fria pressen, och då tär dennas fördömelse i och med detsamma snart vara uttalad. Skulle det deremot visa sig, att hela detta föregifvande å biets sida icke blott är ett tomt skryt för egen räkning, utan äfven en kalomni mot den upplysta och sansade allmänheten, så återfaller, i vår tanka, denna smiädelse icke blott på biets arbetande redaktion, som är ett i sig sjelf temligen lumpet verktyg för dess uttalande, utan äfven på det kotteri — vi bedia om ursäkt att vi ännu en gång begagna detta ord — för hvars räkning anathemerna uttalas och som ej blott tolererar utan äfven understödjer en så vanmäktig och vanvettig fanatism. Derföre är det, som vi anse den ofyannämnda artikeln förtjena en närmare och lugn, på sakförhållanden grundad undersökning. Hvad som härvid först bör utredas är, om den nomenklatur, som de af Biet så kallade frie användt, verkligen är sådan som Biet uppgifvit. För vår del kunne vi tryggt påstå, att den alldeles blifvit af Biet vanställd. Vi hafva icke till de devuerade,, i den mening detta ord stundom blifvit användt, räknat andra än dem, som visat sig vara blinda anhängare af konungskheten utan alseende på rättserundsatserna eiler helgden af landets lagar, samt antingen af ett krasst vidbållande vid den ifrån okunnighetens tider länge fortplantade tron på majestätets gudomliga ursprung, eller af et idiotiskt afguderi för den kungliga personen sjelf, detta må nu vållats af individuella sympatier eller egennytta och lycksökeri, i mer eiler mindre mån satt denna känsla framför öfriga pligter mot fädernesland, samhälle och enskilde. Då vi i allmänhet talat om denna, visserligen ej till sitt antal, men till sin inflytelse betydande fraktion, hafva vi aldrig kunnat klandra, att den, likasom hvarje rättskaffens medborgare, enligt lag aktar och ärar Konungen. En sådan aktning har nemligen, oss vetterligt, hvarken af oppositionens män vid riksdagarne, eller dess emellan af fritänkande män ibland folket blifvit åsidosalt, och det torde blifva svårt att framdraga något bevis till stöd för tillvitelsen mot pressen i detta hänseende. Deremot har visserligen ifrån somliga håll bemödandet varit stort, att gifva hvarje yttradt klander öfver regeringsåtgärder utseende af att vara riktadt mot Konungen personligen; och detta har drifvits så långt, att till och med det tadel, som ofta med stort skäl träffat administrativa myndigheter och högre tjenstemän, blifvitförvrängdt till syftningar på sjelfva konungen, bakom hvilken en ifrån enväldets tid och med dess blinda lydnadsbegrepp uppammad byråkrati gerna sökt att dölja sig undan det lagliga ansvaret och den ogillande opinionen. Tia RR a a 1 ARR RAA AR RE AA RR AR VR RR