Aftonbladet – 23 december 1842, sida 2

vit infriad, ehuru: herr häradshöfdingen väl måtte hafva vetat på hvad sätt detta skett; då han sjelf påtecknat borgesförbindelser å de sednare till omsättning utgifna förskrifningarna jemte herr Hjerta, och derföre af goda skäl icke heller sjelf satte i fråga att göra recepisset gällande till hypotekets återfående. Dessa hufvudomständigheter innefattades i en replik, som insändes till Biet d. 28 Augusti och till yttermera visso funnos till riktigheten bekräftade af landsfiskalen Laurell, i en påteckning å konceptet till repliken, hvilket allt förevisades Biets hufvudredaktör magister Wahlström, som äfven d.: 29 Augusti, vid replikens införande, medgaf det uti följande ord: Utom ofvanstående species facti, som sistl.. Fredags e. m. oss tillhandakom, har herr Hjerta i går ,ytterligare förevisat ett intyg af herr landsfiskalen Laurell, hvari herr Hjertas uppgifter bekräftas. Nu är det klart, att ingen annan än landsfiskalen Laurell, för hvilken herr Hjerta lemnat sin borgen, kunde vara rätta mannen att gifva ett sådant intyg. Han var den, med hvilken herr Hjerta hade att göra i hufvudaffären; han var -egare till hypotheket, som var stäldt till innehafyaren; till honom och ingen annan var recepisset utgifyet; han var således den ende, för hvilken herr Hjerta hade att göra redo: för de 300 Rdr som utgjorde skillnaden mellan hypothekets belopp och den borgen, för hvilken det var hypoticeradt; hans medgifvande, att herr Hjerta egde rätt att disponera hypotheket tills han godtgjordt herr Hjerta dess fordran, var derföre ock ett alldeles tillräckligt bevis att den förre handlat med laglig rätt, och hvad än mera är, då hypotheket var förfallet, hade han kunnat fordra afdrag å sin förbindelse till herr Hjerta eller ersättning af honom, om herr Hjerta försummat lagsökningen, och hypothekets utgifvare under tiden kommit på obestånd, så att hypotheket blifvit utan värde. Det var då tydligen ej blott herr Hjertas rätt, utan äfven hans skyldighet att söka realisera hypotheket. Oaktadt allt detta, som lärer förefalla hvarje person med sundt förnuft ostridigt, förklarade likväl Biet, på samma gång som det erkände sig hafva sett landsfiskalen Laurells intyg, att Red. icke ännu med säkerhet vågade bestämma, huruvida, eller till hvilken grad herr Hjerta, efter de sednast lemnade upplysningarne, borde hafva någon tort af denna rättegång, förr än häradshöfdingen Laurell egt tillfälle att skydda sig för den skugga, som herr Hjertas artikel är egnad att på honom öfverflytta. Någon annan skugga var likyäl icke kastad på häradshöfdingen, än den, att han genom invändningen sökt vinna tid, emedan han ej hade nekat för sin skuldsedel; hvilket ock sedan visat sig, då han återställt recepisset och vänligen uppt gjort affäåren medelst en serskild förbindelse, som herr Hjerta har i sina händer, och. till följd hvaraf den annars nödvändiga rättegången för domstol Wifvit öfverflödig. En kort tid härefter inkom till Biet en artikel från häradshöfdingen Laurell, med ett par erinringar vid herr Ejertas: replik, nemligen, att den första sedeln, för hvilken bypotheket -lemnades, icke skulle haft häradshöfdingens borgen med, utan endast herr Hjertås; en omständighet, som väl kan hafva ägt rum, och efter de flere utbytena af nya förskrifningar fallit ur minnet, men som alldeles ingenting förändrar i hufvudsaåken, samt för öfrigt åtskilligt annat, som rör landsfiskalens tillgöranden , men icke herr Hjertas. Att häradshöfdingen erkände, det herr Hjerta handlat bona fide, visade sig här tydligen i slutet, deri häradshöfdingen säger: Då herr Hjerta återfår -sina 4500. Rdr Bankon (hvilket var allt hvad herr Hjerta önskade och som gaf anledning till hela målet), hvilket möjligen redan skett (häruti hade dock häradshöfdingen orätt), så lärer han väl återställa skuldebrefyen, och hela affären har med detsamma kommit till slut. Hela saken var nu så klar, att något vidare derom -ej behöfde ordas. Icke dessmindre sökte Biet ej allenast, på grund af häradshöfdingens artikel, förnya sina sidostyng åt herv Hjertas handlingssätt, utan har äfven. sedermera, vare sig af okunnighet om de enklaste juridiska förhållanden eller af bara ilska, nu ånyo sökt begagna sig, förmodligen af allmänhetens glömska af hufvuddetaljerna, för att-åberopa Herr Hjertas underlåtenhet att replikera äfven på härads höfdingen Taurells artikel, såsom ett. bevis på en sorts erkännande å herr Hjertas sida, att han haft orätt och att det icke vore alldeles rent spel; i hvilket ändamål ock häradsköfdingens ifrågavarande artikel finnes ånyo intagen i Bict för i dag. j Visserligen kunne vi lätt fatta, att det vore en icke så liten vinst för bikotteriet, om det kunde lyckas att sätta en fläck på Aftonbladets förläggares borgerliga rykte såsom enskild man eller affärsman. De första åren som Aftonbladet utgafs, höll man i detta hänseende strängt utkik på hans handlingssätt i sitt familjelif och såsom husbonde. När detta icke gaf något byte, började man att utmåla Aftonbladsförläggaren, i anseende till dess industriella företag, såsom en person, hvilken hufvudsakligen drifves af en småaktig och snart sagdt smutsig egennytta och -snålhet. Hela landet känner med hvilken flit denna irsinuation ännu ständigt bearbetas i afundens tacksamma jordmån och det finnes nästan ingen offentlig eller enskild entrepris, hvari hr Hjerta haft del, som ej varit föremål för sådana försök. För att befästa tron härpå, kunde väl ock en liten fläck, häftad på honom ifrån ett lagsökningsmål, vara nyttig, och deri har man en naturlig anledning till den halsstarrighet, Biet ännu in i sista stunden visar i denna fråga. Vi få nu se, om efter de ytterligare erinringar vi här gjort, hr .magister Wahlström, som förut sett landsfiskalen Laurells intyg, och som ehuru -varande Biets egentlige hufRE SSR EST ENN DO EE