Aftonbladet – 23 december 1842, sida 2

som far sade, då ligger jag här ensam stackar och har inte dig att vänta på; och far och mam: ma skola svärja på mig, att jag inte kan dö — ack Ludvig, ack om jag finge döb fortfor hon ock darrade af gråt. Ackl! ack! om jag finge döb Så skall du inte säga Susanna, undervisade henne brodren, det är syndigt. Mamma säger ju alltid så, när hon är god af sig. Far och mor sofva,, hviskade flickan, ack om jag finge sofva. Lilla Ludvig håller: du af Susanna? tänker du någon gång på. Susanna, när du kommer bort, tänker du på mig stackare, som ligger ensam här?, — Ja, Susanna, det skall jag göra och skicka äpplen och päron till dig, och pengar också,, yttrade gossen förhoppningsfullt. Snart blefvo barnens hviskningar otydligare, mera afbrutna och meningslösa, sömnen hade utsträckt sin vallmospira öfver de arma små. Sträck icke ut dig så, Susanna lillan, hviskade Ludvig, som i morgongryningen väcktes af er plötslig rörelse af sin syster; mattan räcker inte öfver fötterna på dig och du blir kall Men Susanna svarade intet, utan sträckte ut sig allt mer: och släppte sitt tag om brodrens hals. Hurt är det med dig, lilla Susanna? Men lilla Susan na svarade intet; i den gråhvita morgondagen så; Ludvig, att de långa ögonhåren beskuggade ett dun kelt brustet öga, de bleka läpparne voro dragn: till ett smärtsamt leende, de späda lemmarne vo ro styfva och utsträckta. Mammal mammal ro pade han utom sig, ;Susanna är död! Susanna äl död! Men modren sof snarkande på golfvet vic spiseln. Ack, lilla Susanna, fortfor gossen och ruskade på sin syster, vakna bara litet grann, dt skall få så många äpplen och socker och russin bara du inte är död. Men Susanna var still: och känslolös — det var slut. )Du fick döp, ytt rade gossen slutligen och knäppte samman hän derna öfver bröstet: Gud börde din bön, lilla Su sanna, tillade han och kysste sin syster på pannan