Aftonbladet – 19 december 1842, sida 2

kallas Madrina — gumoder — och är försedd med en bjellra om halsen. Här rider man aldrig något sto, utan dessa uppfödas endast för skinnet och afveln. Vid två eller tre års ålder inridas de unga hästarna; men om de icke säljas eller skiljas från estancian. fortfara de att gå med madrinan vid de tillfällen då de icke nyttjas. Något annat stallän corralen vet man icke af i Pampas, och derinne vankas nästan aldrig något foder. Hästarne intagas der blott för att genast begagnas; och då tjensten är slutad, 15 släppas de åter, för att på fälten uppsöka sin gamla madrina och, tropilla. — År estancian af någon betydenhet, har den alltid en mängd underlydande ranchos eller torp, byare:t ho Gauchos, som vakta egorna och kreaturen. Afven dessa äro försedda med sin lilla corral, hvarigenom undvikes att drifva kreaturen så långt som annars skulle fordras till sjelfva hufvudstationen. En liten sådan inhägnad finnes också vid hvarje hus i Pampas, der den är nödvändig för hvar och en, som har en häst att rida eller en ko att mjölka, således för hvarje hushåll. Den är likväl icke alltid af de dyrbara pålarne, utan ofta af jordvallar med tätt planterad cactus. En sådan tillhörde den lilla hydda der vi nu gästade; och sedan vi rökat vår cigarr samt druckit mate ur ett struts-äggskal som, jemte munstycket, gick omkring laget, köpte vi ett oxhorn mjölk af värdinnan, tackade vår värd för god välfägnad och galopperade tillbaka till tropan. Efter gårdagens pampero var lu:ten afsvalnad, aftonen kulen, och natten till och med så kall att dem var obehaglig äfven inuti den stängda kärran. Påföljande morgon låg en lätt rimfrost på växterna, och thermometern hade fallit till två grader nära fryspunkten. Den steg likväl med solen, så att vi vid middagen hade tjugetvå grader i skuggan. I dag vid middagsrasten slagtades den förste oxen. Tvenne Gauchos galopperade ut bland den betande oxdriften, utvalde en af slagtoxarne, hvilken de med smällar af lazon drefvo framför sig åt carretorna. Djuret liksom anade hvad som förestod, och under ängslg råmande ansträngde det sina krafter för att undvika de förföljande ryttarne, hvilka under galopp redan svängde sina lazos öfver hufvudet. Ankomna till midt för tropan kastade den ene sin lazo efter oxen. Den förfärliga öglan föll öfver hornen. På samma gång stannade Gauchon sin häst, och ögonblicket derefter störtade ox:n till jorden med cen sådan fart, att han tumlade era hvarf ikring Han hade icke väl stannat, förr än den andra Gauchons Iazo satt om bakbenen, öch sedan denne ridit snaran styf, i motsatt rigtning med den förres, kastade han sig af hästen liksom kamraten redan gjort, och båda möttes nu med dragna knifvar vid den utsträckta oxen. Med tvenne skärningar voro alla bensenorna afklippta, och med ett mästerhuzg med den stora knifven, i nackgropen, låg oxen redan döende. Ett knifstyng i bringan slutar kampen; och ögonblicket derefter börjar man afflå dess skinn; och om man har brådtom att äta dess kött, kan man ha steken färdig inom tio minuter efter oxen sprungit vildt på fältet. ,Hvad man, näst Gauchos skicklighet att kasta Iazon, mest beundrar är hästarnas klokhet under denna jagt. Så snart lazon är kastad och ryttaren stannar sin häst, fattar denne genast en ställning som är nödvändig för att icke af lazon ryckas ikull på samma gång som oxen. Han utsträcker neml. frambenen och lutar kroppen öfver åt sidan frän oxen. Detta skulle likväl icke hjelpa, om icke lazon vore fastsatt i bukgjorden på hästen, men deremot om hornen på oxen, hvarigenom kraften verkar på hufvudet af det ena djuret, men på midten af kroppen på det andra, och skillnaden till hästens fördel således densamma som den olika effekten emellan ändan och midten af em häfstång. Det oaktadt drages hästen ibland framåt, så att dess hofvar plöja långa spår i marken. En annan sak är icke mindre märkvärdig att se, nemligen huru begge hästarne, sedan deras ryttare äro afstigna, på egen hand alltid hålla lazon styf, och dymedelst hindra oxen från att göra någon rörelse. Man skall ha sett en Gaucho till häst handtera sin lazo, för att få ett rigtigt begrepp om deras otroliga skicklighet att kasta honom. De äro nemligen icke allenast säkra om att dermed fånga en oxe eller en häst, han må springa huru vild som heldst, utan de kunna kasta snaran omkring hvilken del af djuret de behaga, antingen hornen eller halsen, frambenen elier bakbenen. Sålunda fångas oftast en häst med snaran om halsen, men vid de tillfällen man på samma gång vill ha honom fälld till marken, kastas lazon något från sidan om begge bakbenen, då han faller på andra sidan utan att skada knän eller hufvud. En oxe fångas icke alltid på ofvanbeskrifna sätt, utan på flera andra. Då man till exempel vill späka en tjur, kastas en lazo om hornen, en annan om frambenen, och den tredje om bakbenen; hvarefter de ridas styfva i motsatta direktioner. Så snart djuret på detta sätt blifvit fasttjudradt på stället, rider en fjerde Gaucho med sådan häftighet tvärs emot sidan af tjuren, att denne faller ikull, och kan, der han ligger på marken med utsträckta ben och hals, icke röra en lem, samt utan fara handteras och åtkommas, hvar man behagar. Sjelfva lazon är en rund fingertjock lina, sammanflätad af smala rålädersremmar, från tjugu till trettio alnar lång, och försedd i ena ändan med en jerniing, genom hvilken rännsnaran löper. Den andra är fästad i sadelgjorden, vanligen med ögla och knapp. Så länge den icke nyttjas hänger den i små bugter uppskjuten bakom sadeln på venstra sidan. Då dess tjenst behös, fattar Gauchon bugterna med venstra handen, och ändan eller rännsnaran i den högra. Så snart det jagade djuret nalkas, börjar ryttaren svänga rännsnaran horizontelt öfver hufvudet på ett sådant