Aftonbladet – 19 december 1842, sida 2

då han nämnde min födelseort. Kan jag följ med? var min andra fråga. Keende tillbjöd mi; kusken en plats bredvid sig på kuskbocken, ocl utan att länge betänka mig, flyger jag ner, sille derpå, och är straxt på hemvägen. Genom der na stadsporten far jag ut, genom den andra inkomma Hans och hans kusin vid godt lynne men detta förlora de snart, då de finna näste .omt och få veta hvartjag rest. Fans dundrar skriker och gråter, och vill efter mig. Men til fots kän han icke mera hinna mig, och skim meln kan icke springa. I sin förlviflian fordra: han en häst af värden. Men denne skrattar oci säger: Landsman, ni kan väl vara en bra karl men hvem borgar mig för, att ni icke lika s väl är en spetsbof, och att jag får se hästen fö sista gången? Ifans ber och tigger, förgäfves; vär den står fast vid sin vägran, tills slutligen han unga fru under larmet kommer in i rummet Hon frågar och får veta hvarom frågan är. Ack sade hon, bäste man, var då icke så misstrogen oif den stackars menniskan ridhästen. Ser di icke, att han är förälskad, liksom du har vari det? han för säkert Lisa tillbaka till oss. Värde omfamnar sin fru. I Guds namn! säger han, ock min Hans ilar ut genom stadsporten. Jag had redan kommit en half timmas väg, då en ryttar såsom en stormil spränger förbi vagnen och kal på länge icke tygla hästen. Då han ser mig, oct jag uti bonom igenkänner min Hans, så ropa han: håll! och jag säger också håll! Förundrac frågar kusken: hvad vill detta säga? . . Jung frun deroppe stiger ned, dundråde Hans till honom. År det eder vilja, jungfru? frågar han mig — Hvad kunde jag göra annat än åter säga ja