Aftonbladet – 19 december 1842, sida 2

sjelfva marken. Så snart ovädret nägot saktat sig, hvilket ej dröjde länge, fick ku ken hjelp af de andre, :och carretan uppsattessin i horizontela ställning. Ingen skada var skedd, och vi skrattade rätt godt åt äfventyret under lyckönskningar att kärran icke fallit på sidan, som hade händt en af de andra, hvilken var tom och således lättare kullkastad af vinden. Orsaken till vår kullerbytta var att carretan genom koifertar och ressaker blifvit för mycket lastad framtill, hvarigenom hon kom närmare en jemvigt, som gjorde bakstödet mindre pålitligt. EN ESTANCIA I BUENOS ATRES. Dessa estancias eller egendomar, der man isynnerhet uppföder boskap och hästar, ligga här långt från hvarandra, och upptaga ofta en rymd af flera qvadratmil hvardera. Deras gränsor äro utmärkta med pålar eller naturliga märken, och äro ganska noga kända och bestämda häde af egarne och det topografiska denartementet i Buenos Ayres, hvarest de äro inregistrerade. Sålunda finnes det visst en mängd ödemarker, äfven här der vägen framgår; men den större delen af de bättre betesmarkerne tillhöra likväl egendomar, hvilkas egare ha fullkomlig reda på sina tillhörigheter. På samma sätt med kreaturen, hvilka gifva det enda värdet åt dessa estancias. Man bedrar sig mycket om man tror, att hästar och oxar här löpa omkring vilda, icke tillhörande någon annan än den, som först kan fånga dem. För närvarande finnes kanhända icke ett enda sådant djur i Pampas, åtminstone ett år gammalt, hvilket icke har nägon egares märke inbrändt på huden; och då detta märke jemväl är inregistreradt af vederbörande auktoriteter, så kan egaren återfordra ett dylikt förloradt djur, hvarheldst han träffar det. För att fatta möjligheten af denua sak, hvilken Jåter nästan otrolig, är nödigt känna huru det tillgår vid en estancia, och huru man der kaa hålla reda på en sådan mängd, efter vårt begrepp, nästan vilda djur. Det finns nemligen dylika egendomar, hvarest räknas ända till 20,000 hornboskap och 2,009 hästar. Boningshuset till en sådan estancia ligger merändels i midten af de vidsträckta egorna, och är altid försedt med en tätt bredvid liggande inhägnad af pålar. Denna kallas Corråb, och är en rund pallisadering af tolf fots långa trästörar, nedslagna i jorden tätt bredvid hvarandra, och sammanbundna i öfra ändan med rålädersremmar. Den är större och mindre efter kreaturens antal, och på dess storlek kan man bedöma estancians betydenhet. Corralen är också den kostbaraste af alla byggnaderna, då det grofva virket dertill måste forslas från provinsen Entre Rios på andra sidan: Plata-floden, så att hvarje påle kostar här flera piaster. En gång der, äro de likväl oförgängliga, då de bestå af ett tungt, jernhårdt trädslag, kalladt Nandubay, som växer eller utvidgar sig under jorden, så att pallisaderingen blir säkrare med hvarje är. Denna corral är här af mångfalgig nytta, och näst sjelfva betesmarkerna, det oumbärligaste af hela egendomen. Utom den skulle man väl kunna uppföda, men icke samla, räkna, märka, tämja, slagta eller hålla någon reda på kreaturen. Afven den obetydliga mjölkningen verkställes här. En gång i veckan drifves nemligen på hvarje väl skött estancia all heskapen tillsamman från betesmarkerna till Corralen, såväl för att räknas, som att vänja dem vid denna slags ordning, utom hvilken deras värde vore ganska ringa. Denna indrifning är likväl icke så svår, som man kunde ha anledning att förmoda. Dess möjlighet grundar sig nemligen på boskapens sällskapslikhet eller naturliga benägenhet att hälla sig tillsamman i större och mindre flockar. Här i Pampas gå de alltid, nästan utan undantag, tillhopa i flockar från fyratio till hundrade kreatur, hvilka icke gerna kilja sig ifrån hvarandra. Hvarje sådan flock — Tropilla, — utmärkes af något ovanligt tecknadt eller färgadt kreatur; och då Gauchos ha noga reda på så väl detta igenkänningsmärke, som äfven kuru många kreatur tillhöra hvarje olika tropilla, så kunna de vid mönstringarne genast se, om blott ett enda djur skulle fattas af de många tusende. Det är öfverflödict nämna att Gauchos vid dessa tillfällen alltid äro till häst och beväpnade med sin Lazo,, för hvilken boskapen har en viss instinktlig rädsla. . Det är nästan aldrig något exempel på att en tjur vågat anfalla en ryttare, då han deremot icke är rädd för samma karl till fots. Så snart det är frågan om att blott drifva hela bjordarne till Corralen sker det med trenne Gauchos, en på hvardera sidan, och den tredje bakom tropillan. De äldre och vanda kreaturen leda då täget, och de andra följa efter. Vill man äter skilja något visst djur från de öfriga, antingen för slagt eler i annat ändamäl, så sker det antingen på det sätt att en lazo från hvardera sidan kastas om hornen och styfhålles af hvar sin Gaucho, under det den tredje drifver på bakifrån; eller ock att de begge förstnämnde ryttarne helt enkelt låta sina hästars bogar under fullt språng trycka tjurens bog, en på hvar sin sida, under det den tredje kamraten rappar på bakefter; och på detta expedita sätt gallopperar nu hela gruppen genom porten till corralen. En gång der, handteras den vildaste tjur lätt, antingen afsigten är att genast slagta honom eller genom svält tämja honom för en drift till stadens slagtarhus, eller ock att på annat sätt för framtiden göra honom mindre liflig och obändig. I alla dessa fall spelar lazon en hufvudroll; ty med den kullkastas och bindes det starkaste djur inom få ögonblick efter dess vildaste språng. Nästan på samma sätt handteras hästarne. Deindelas i mindre flockar, vanligen af tjugo till trettio stycken, och vänjas från ungdomen att följa med ett äldre tamt sto, hvilket till detta ändamål utväljes af någon ovanlig färg, merendels hvit eller skäckig. Den ldå han nämnde min födelseort. Kan jag följa