Aftonbladet – 19 december 1842, sida 2

Jag springer, jag flyger, och äggen ha ända hittills icke blifvit hemtade. Fort till hörnet, husch upp på vagnen, och Hans bredvid mig; hans kusin, som icke rätt förstår hela historien, drifver på hästarne och vi köra öfver stockar och stenar i den mörka natten. Min Hans hade sjelf tagit den skatt, som tillhörde honom, och hvilken man ändå icke godvilligt ville utlemna honom., En himlens vink, sade jag hallhögt, och mitt beslut var fattadt. Men snart, fortfor trädgårdsmästarinnan, kunde min obetänksamhet hafva förderfvat allt. Snart kommo vi till den stora gränsstaden vid hans ädernesland. Nu bör ni veta . .. det var just krig då, och de båda männerna ville först efterse, om några fiender voro i grannskapet, som lät! hade kunnat göra hela vår glädje till intet. Min Hans lemnade mig således ensam qvar på ct värdshus. Ingen annan bekant qvarblef hos mig. än vår häst, som under den hastiga farten fåt! ondt i foten. Jag blef rädd bland de: mång: främmande menniskorna, gick derföre in i mir kammare ech inneslöt mig der. Det blef eftermiddag, afton och natt, och Hans kom ännu icke tillbaka. Jag tillriglade dörren för spöken, tjulI var, och allt annat ondt som jag fruktade, och genomvakade en förskräcklig natt. Den bittraste ånger plågade mig, och då det åter blef dag, hade jag glömt Hans och hans vågspel, tänkte blott på mina stackars föräldrar, och på ett medel att åter godigöra mitt fel. Då rasslar det plötslig! framför ingången till värdshuset, jag tittar ut genom fönstret, och ser en hyrvagn, som just upp: tar några fruntimmer. Hvarthän? ropade Jag i min ångest till kusken. Huru blef jag till mods.