Aftonbladet – 19 december 1842, sida 2

Så hade jag då åter glömt mina föräldrar för min älskare, och reste vi utan hinder till hans silägt, som med hijertlighet emottog oss och snart utverkade vår försoning med min far. Jag har också ännu icke hittills ångrat det; min far har äfven sedermera erkänt min mans förtjenster, och antagit honom till medbjelpare, tills efter min fars död, Hans ändtligen sjelf blef slottsträdgårdsmästare, hvilket han också ännu i denna stund är. Och huru skall man använda denna berättelse? frågade jag efter en paus. Det öfverlemnar jag åt den högtärade br barons förstånd. Ers nåd älskar nådig fröken utomordentligt, och nådig fröken gör säkert detsamma. Nådig hr poppa, en hedersman, blott en smula uriös, gör fasliga omständigheter, och kunde väl lätt inse, att han icke har någon vicomte framför sig. Hur snart skall icke fröken fara till staden, och dessutom ligga långt vigtigare hinåer än en mjölnare och en spannmåls-skrifvare mellan eder och eder kärlek. Men fäll icke Å modet för det. Storken har väl längesedan flygit sin kos, men nällerna äro tysta och mörka, och hörnet och björnbärsbuskarne finnas ännu alltid qvar., Med dessa ord trippade den gamla ut, och fiera minuters tystnad följde derpå. Viola hade oförändradt bibebållit sin ställning. Dyra flicka, sade jag slutligen, ser ni icke äfven uti den gamle en ödets pythia, som förkunnar oss, hvad vi böra göra? Är icke fiykt. ett kort aflägsnande, den enda utväg, att stämma er far mildare? Eugen, sade hon med kärlekens röst, edert öfvertalande skall alltid segra öfver mina betänk. ligheter . . . jag vet det. Men betänk 2953; hvad