Aftonbladet – 19 december 1842, sida 1

IRAS ESO NE SEA AAA ken åskådligare för eder. Derföre bören j förlåta, om jag besvärar eder med berättelsen af min egen lefvernesbeskrifning Orolig sköt jag taburetten fram och tillbaka, men den pratsamma fortfor, utan att gifva akt derpå: J skolen således veta, min alldrasötaste fröken och min charmanie unge herre, att detta grånade hår för trettio år sedan var alldeles svart, att dessa ögon voro mycket eldiga, att dessa kinder täflade i glans med ett par Borstorfer-äpplen, och att man i staden allmänligen kallade mig den vackra, ja, till och med den sköna Greta. När jag om söndagen gick i kyrkan, i helgdagskläderna, med de kolsvarta, opudrade flätorna, och stack fram bland mängden af hvitpudrade hufvuden, såsom en fluga i en mjölkkruka, då gjordes för mig både till höger och venster reverenser på reverenser, och när jag med tillbörlig värdighet satt i min stol i kyrkan, då glodde alla unga gossar oafvändt på mig och glömde dervid både sång och predikan. Jag hade kunnat få tio för en, det begripen j väl utaf det nyss omtalade, men jag ville i min stolthet högre upp. Den goda guden ville i stället att jag skulle bli vackert nere, och innan den fåfänga Greta visste ordet af, fick hon på en gång en Hans. Så salt jag då en gång i skymningen — ljuset var just nyss påtändt — i vår lilla kammare och, fördjupad i hvarjehanda tankar, låter jag spinnrockshjulet gå omkring, utan att se mycket derpå. Plötsligt inträdd le en ung, vacker menniska, och jag förskräcktes så, att alla mina lemmar darrade, Då var visserligen min timma slagen; ty m må veta, min bästa fröken och min bästa