Aftonbladet – 17 december 1842, sida 2

trida afgick med nästa post? de mörkaste bekym mer qvarblefvo hos mig. Först efter många bemödanden lyckades de mig, att en minut få tala med Viola älleha. Systrarna och fadren syntes med afsigt bevaka henne; hon alt undvika mig. Jag förklarade allt föl henne; med möda försonade jag den älskande flickan, som fruktade det värsta; med möda öfver talade jag henne att skänka mig ännu ett ögon blick, för att ostörd få tala med henne, och bestämma våra tillkommande bandlingar. Efter er lång vägran beviljade hon det och lofvade mist att följande dagen på aftonen vänta mig hos Wwädgårdsmästarinnan, hvilken hon skildrade för mig såsom henne mycket Mtllgifven. Tusende försäkringar å min sida om kärlek följde detta löfte. Vemodets tårar stodo den späda Viola 1 ögonen, och på alla eder, som hon för öfrigt syntes upptaga med välvilja, svarade hon vid afskedet blott de orden: Gode Eugen -.... handla rättskaffens och redligt .... så gär kanhända allt ännu bra. XXXIV, Huru långsamt försvunno timmarne för mig Huru långsamt rullade solen öfver horisonten Hvilka qval beredde mig den odrägligt långa dagen Quespenstjerna, som icke allagt något al sin gamla hjertlighet mot mis, men med intet ord omnämnde milt frieri och min kärlek, framkastade vid bordet det yttrande, att han fann rådligt alt, oaktadt den annalkande vintern, skicka den sjukliga Rosa till närmaste stad, hvarest cen pepröfvad väninna hade lofvat honom, att vara såsom mor åt flickan, och hvarest vinternöjenas förströelser skulle tjena såsom det bästa medlet not hennes tilltagande melankoli. Viola skall tfölja sin syster, bifogade han, för att vänja sig vid stora veriden, hvilken hon ännu känner så itet.n Mitt blod stelnade. ,Gören er färdiga, flickor, fortfor han, om: