Aftonbladet – 17 december 1842, sida 2

s wa 1agOt närin VISSA stats oy rymme öfrigt att utvidga? ... J BLomer, med Ho NA ce äffandet al de ochus i spetsen, hafvid anträffandet : ta på matematiska eller : tare aritmetiska under bytiande problem, trott. 5 kunna kring detsamma och lemna lösninen derhär ecnom förklaringen att man i hvarje välord adt samhälle bör a förekomma folkungdens tillvext öfver en viss, efter landets näringstillgångar beräknad gräns; och då de ansett ett ibland de verksammaste medien härtill bestå hinder mot bosättning, genom all jordegendoms sammanhopande på några få händer, så har man sett toryismen och dess agenter sluta sig till Malthus och hans skola, med en ifver, som röjt detta resultats praktiska vigt för deras intresse. Toryismen, som vanligen afficherar så mycken religiositet i ord, men i sina verldsliga grundsatser och tillgöranden så ofta har det missödet att råka i opposition med vår Herre, befinnes äfven med nyssnämnda motion hafva kommit att ställa sig på verldsstyrelsens venstra sida. Den tycks hafva glömt Guds första bud till allas våra stamföräldrar: Vexer till och föröker eder! eller kanske trott äfven detta vara ett privilegium till sin exklusiva förmån. Erfarenheten upplyser imedlertid, att den Malthuska teorien strandat öfverallt, der dess tillämpning kommit allvarsamt i fråga. Just i de länder, hvarest de stora jordpossessionernas system blifvit bragt till sin yttersta fulländning — sådana som Irland t. ex. — har Guds lag befunnits den lilla menskliga oppositionen så öfvermäktig, att folkökningen ingenstädes röjt en mer omotståndlig kraft än der. England, närmast Irland i det förra hänseendet, står äfven Irland närmast i det sednare. De praktiska bevis, som äro att hemta från dessa exempel, säga allt; och när man besinnar, att andra länders rön i samma riktning icke uthärda någon jemförelse med de nyssnämnda, hvarken till omfattning eller tid, så kan det vara öfverflödigt att vidare diskutera värdet af teorien om hindren mot jordafsöndring och hemmansklyfning såsom medel mot öfverbefolkning. I sin förlägenhet öfver dessa obändiga facta, hafva teoristerna hänvisat på Irlands potatisodling, såsom den sannskyldiga förklaringsgrunden till folkökningens otämjeliga natur, och icke nog kunnat håna och fördöma ett i de stora kornbodarne så föga seqvestrabelt medel mot hungersdöden. Beklagligen framstå dock genast andra facta, att stänga äfven denna tillflykt. I sina fabriksdistrikter har nemligen detta samma England liknande rön att förete, inom den fattiga klass, hvars tillvaro icke kan härledas från någon Irländsk potatiskultur. Den förökas å sin sida lika starkt, och starkare i samma mån som den lider nöd. Barnen förgås väl i tusental genom svält och elände; men andra födas i mer än tusental, så att sluträkningens öfvervigt ändå är gifven. Man kan anmärka, att dessa resultater borde, för att kunna vederlägga teorien, vara följden af ordentliga och väl beriäknade försök, men att man hvarken i England eller Irland bemödat sig att metodiskt förekomma folkökningen, efter den i teorien gifna anvisningen, emedan rönen der voro började tillfälligtvis, långt förr än Malthus skref. Men om vi verkligen kunde hänvisa på ett dirckt försök, i stor skala, uttryckligen anställdt i denna teoris menniskovänliga syftning, och ändå fullkomligen missiyckadt: hvad skulle man sedan ba att invända? ... Ett sådant försök är imedlertid gjordt, visserligen långt förr än någon Europeisk statsekonom tänkt ut en teori till grund derför; men försökets verklighet: och dess resultat äro dock fullständigt bekräftade. Det anställdes så långt tillbaka, som för omkring 533 sekler sedan, af den ibland Egyptens Faraoner som sökte hindra Israels barns tillvext, genom att förslafva och utarma dem så vidt bans despotiska allmakt sträckte sig; följden är bekant: ju mer de förtrycktes, ju mer förökades de. Men det kan e hända annat. Den grundsats, mot hvilken menniskan här opponerar sig, genomgår hela skapelsen; det är Försynens konservatism, hvilken stegrar alstringskraften i samma förbållande som förstörelsen hotar dess verkan. Det är samma verldsordning, som låter det välbeväpnade lejonet föda blott en unge, under det att den värnlöse fjäriln frambringar tusen. Så trotsar slägtet förödelsen och tillvexer oupphörligt; visst icke utan gräns, men inom en, som det fordras andra krafter än våra för att utstaka. För armodets son gäller samma lag; jordens gudar säga honom: du skall ej ega någon afkomma! veridens Gud säger: adu skall!, och han får. Men Försynen har äfven, lika uttryckligt antydt medlen mot öfverbefolkning, blott vi vilje! lyssna dertill. Befallningen i dess helhet lyder: ,Vexer till, föröken eder och uppfyllen jorden ! Det sista bland dessa bud är icke efterkommet, å länge en enda för menniskor treflig plats ännu!