Aftonbladet – 17 december 1842, sida 2

ni gifvit mera akt på ringens form, än på dess betydelse. Påminner ni eder, huru den såg ut? Jag beskref den med dess minsta kännetecken, så noga som möjligt. Nå se baran, fortfor han förnöjd, då äro viju hjelpta. Uppkasta en liten ritning och vidfoga skriftliga upplysningar; jag besörjer det öfriga hos den bästa juyelerare i närmaste bufvudstad ... om få dagar har ni den trognaste kopia deraf. Jag lyssnade med för våning. Ni skickar den till grefvinnan, som, lätt att bedraga, antar den oäkta för) den äkta och icke Jär underlåta att till er åter skicka eder ring och med den eder frihet. Sålunda är saken uppgjord, och jag lofvar den strängaste tystnad. En osanning! utropade jag med häftighet. Aldrig! Förr må jag lida tiofaldt orätt, än en gå göra orätt. Och måste jag äfven lida det 1ö skräckligaste, ... måste jag afsäga mig Viola, nå så må det ske! en bedragare blir jag aldrig. Då beklagar. jag,, svarade Quespenstjerna med höjning på axlarne. Låtom oss tiga med händelsen, och bemöda eder att glömma Viola. För öfrigt blir allt vid det gamla. Jag vet att det ännu icke är eder tillåtet att återvända ull ert födernesland, men att det med det snaraste blir det. Imedlertid qvarstanna här i delta slott, som alltid skall vara eder gästfritt. Hvad edert förhållande till Viola beträffar, föreskrifver j jag den hederlige mannen intet. Han giek. Tröstlös stannade jag qvar, och öf-. verlänkte så mycket som möjligt mitt olyckliga läge. Bort! ropade tusen röster i mitt öra..... Blit qvarl befallte mig kärlekens stämma. Jag lofvade mig sjelf att tills vidare lyda henne, : till dess jag talat med Viola. Bedragen förhoppning, ångest, förtviflan dikterade mit bref tll erefvinnan, till min onkel, till Oswald. Jag visste icke hyad jag skref, men lika nycket ... jag tigede om ringens återlemnande, om mitt ords I ösende. Denna vansinniga Olia po