Aftonbladet – 16 december 1842, sida 2

ners öde. Ännu efter århundraden sorla brunnarne, susa träden, och vid källornas brusande, och vid skuggornas hviskande höra de sednaste efterkommande med välsignelse dess stiftares namn. Hendlingar till nästans fromma äro således det godas eviga minnesvårdar, och: en sådan har ni, ledd af ödet och edert redliga sinne, upprest åt eder i mitt hjerta. Jag har eftertänkt, huru jag på något vis skulle kunna bevisa eder min tacksamhet. En svår uppgift, hvad en ung man af edert stånd och eder bildning beträffar. -Imedlertid tror jag mig hafva löst den på ett för oss ärdigt sätt. Jag kastar mina blickar omkring mig, ..-. Ser mig omgzifven al blomstrande döttrar, af betydliga egodelar, men på ringa afstånd vinkar ... grafven. Jag skall gå hädan; snart... och allt hvad den varaktigaste flit under ett tjuguårigt sträfvande tillvann sig, allt skall bli styckadt och öfvergå i händerna på främlingar, hvilka kanske blott flyktig lusta eller penningebegär fängsla vid mina döttrar. Ty ... den saknas, som skulle kunna bibehålla och med omsorg föröka detta allt; hvarje önskan, som en dödlig kan hysa, har efter lång strid den i början förbittrade lyckans gudinna beviljat mig; ... blott en enda och den högsta önskan nekade mig försynen: jag har icke någon son! Mitt vapen följer mig i grafven -Milt namn, en gammal, ädel slägts, adressen för mången lyckans stjufson, slocknar med min lefnadslampa. Denna tanke gör mig ofta misslynt, ... kanske har jag orätt, ty hvad ligger egentligen i mitt namn? Men likväl . . . vissa fördomar qvarblifva i hvarje ålder och under alla förhållanden. I det jag förgnar österlandets bruk med fäderneslandets lag ... frågar jag eder således kort och godt: vill ni blifva min son? min lagligt adopterade son? som med mitt namn ärfver mina egodelar, broderligt vårdar mina döttrar, sina systrar, mot hvarje oförrätt, som qvinnan ej kan trotsa? Uppriktigt! Svara mis ett bestämdt fa eller nej!