Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

Öfver dessa besvär ålade Kollezium Konungens 3efallningshafvande att infordra vederbörandes förJaring samt afgifva sin egen och detta har Kowunzens Befallningshafvande fullgjort, på sätt nelanstående utdrag närmare utvisar: Oaktadt Kammar-kollegium ålagt Konungens Beallningshafvande, att infordra vederbörandes förklaing, har dock Konungens Bef:de icke funnit nödigt nfordra förklaring af någon annan, än den till skogs örde Lars Anderssons sterbhusdelägare, emedan klasanden, Anders Larsson, hos Konungens Bef:de enlast besvärat sig deröfver, att han blifvit bådad att skjutsa den döda kroppen, att han nödgats skjutsa med två hästar, i stället för en, och tre mil, samt att han ej erhållit tillräcklig skjutslega. Beträffande sjelfya hufvyudsaken, finner Konungens Bef:de Anders Larssons besvär väl ersatt, isynnernet. säger Konungens Bef:de, som efter alla de upplysningar Konungens Befallningshafvande genom kronobetjeningen , skarprättaren och andra personer unnat inhemta, klaganden under hela förrättningen ej skall yttrat det minsta missnöje, hvarken med kronobetjeningens eller skarprättarens åtgärder, utan efLer förrättningens slut, derunder klaganden godvilligt biträdt, så väl vid likets pålassning, som körningen ill afrättsplatsen, under sämja och endrägt skiljts in skarprättaren, så att tanken på det vederstyggga och förnedrande i skjutsen synes först efteråt och sedan skriftställaren fått hand om saken, hos klasanden hafva uppstått.o Konungens Bef:de anför vilare hurusom, enligt 4: 4 Straffbalken, skarprättarns ;mbete ej må för oärligt hållas eller honom från ärigt folks umgänge tsänga, samt att Konungens Bef:de kan finna det värre att handtera en sjelfspillings in annans döda kropp. Hvad sjelfva skjutsskyldigheten vidkommer, yttrar Konungens Bef:de: Hvad vidare angår frågan, huruvida kronoskjuts i allmänhet kan lagligen uppbudas r afförande till skogs af den döde kroppen efter en sjelfspilling, har Konungens Befallningshafvande ansett sig böra här närmare utveckla skälen för dess uti Utslaget derom yttrade åsigt. Det är allmäntbekant, att i äldsta tider ansågs hvar och en, som fårdades, berättigad att fordra fri skjuts och gästning, utan afseende å ändamålet med resan. Denna rättighet blef sedermera inskränkt, först af Magnus Ladulås, som upphäfde friskjutsen för enskilda personer, och sedermera under Drottning Christinas tid, då Svenska folket åtog sig skjutsfärdspenningarne och derigenom friköpte sig från friskjuts och gästning i vissa fall, men skyldigheten att mot betalning lemna skjuts då sådan erfordrades fortfor, äfvensom att med friskjuts fortskaffa delinqventer från en ort tillannan, enligt Kongl. Brefvet d. 4 April 4690. Genom Tågordningar, Gästgifyeriordningar och serskilda författningar har skjutsskyldigheten för vissa fall blifvit vidare inskränkt och närmare bestämd, men någon allmän författning, som upptager i hvilka fall skjuts skall utgöras och icke utgöras, har aldrig utkommit. Häraf torde få slutas, att skjutsningsskyldigheten efter gammal härd ännu fortfar vid alla sådana transporter och körslor för det allmänna, som äro af behofvet påkallade, och för hvilka icke, genom någon serskild författning undantag blifvit gjordt, något sådant undantag för liks transporterande, vare sig af sjelfspillingar eller andra döde, finnes ej. Lagen stadgar väl, att sjelfspillingars lik i vissa fall skola af skarprättaren till skogs föras och i jord gräfvas, men som, med afseende å den ringa lön, skarprättaren uppbär och den ännu obetydligare ersättning, han för hvarje förrättning erhåller, det billigtvis ej kan fordras, att han sjelf håller sig hästar för liks transporterande, och han så mycket mindre dertill kan anses skyldig, som han, enligt gällande Taxa, är berättigad att för sig och dräng njuta ersättning för skjuts, torde skarprättaren vara berättigad att påkalla och erhålla den skjuts, som ovilkorligen erfordras, då lik skola längre väg transporteras; och då det icke beror å enskild person att ombesörja verkställigheten af Utslag, hvarigenom förordnas om sjelfspillings afförande till skogs, torde ci heller någon enskild person kunna förpligtas att lemna den dertill erforderliga skjuts, utan densamma böra utgöräs af de kronoskjutsskyldige efter tår. På sådant sätt har ock skjuts vid föregående tillfällen blifvit utgjord, utan att någonsin missnöje dermed försports. Hade Lars Anderssons sterbhusdelägare velat sjelfyc lemna den nödiga skjutsen, hade kronoskjuts ej behöft uppbådas, men att de dertill ej varit villiga inhemtas så väl af skriftyexlingen härstädes, som af deras till Kongl. Kammar. -kollegium ställda, härhos bilagda, förklaring i målet. Hvad scrskildt vidkommer den omständigheten, att klaganden skjutsat med 2 hästar, i stället för med cn, samt tre mils väg, så har Konungens Befallningshafvande, vid bestämmande af ersättningens belopp, derå fästat tillbörligt afseende; hväremot i målets nu varande skick och då klaganden icke derföre väckt någon talan mot kronobeljeningen eller skarprättaren, anmärkningarne härom icke kunnat till någon vidare åtgärd föranleda. Slutligen förmäler Konungens Bef:de, att han hö:t arprältaren Hafström, och bilägger protokollet deröfver. Sjelfspillingen Lars Anderssons sterbhusdelägare bestrida all tillökning i Anders Larssons skjutslega, och förklara, att de icke varit på något sätt förpligtade att lemna skjuts till den af dem ärfda slägtingens bortförande, samt att de icke heller velat det. De påstå ock, alt Anders Larsson icke på något sätt blifvit illa ansedd i orten, för det han skjutsat deras slägtings, sjelfspillingens döda kropp, men förevita deremot Anders Larsson hans djerfya skrifsätt mot den öfverhetsperson, som å Konungens vägnar inom NEDSATT NNE AAA AAEE RSS TEASTNERESTTNPAEENESRR DAS P EST EIITRA rien från eremitaget skall icke mera omnämnas mallan acc if miss er hand dernål vy