Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

rien från eremitaget skall icke mera omnämnas mellan oss. Gif mig er hand derpål ... Jag tvekade. Jag talar icke ett ord mera,, försäkrade hon, om ni icke lofvar mig det. Jag skall stirra på er såsom Sphinxen på min fars skrifbord, och icke ett ljud skall komma öfver mina läppar, tills ni sjelf antingen förlorar målet eller springer härifrån.n Jag gjorde hvad hon önskade. Se så, tillade hon; och nu kunna vi vara så okonstlade som konveniensen tillåter. Jag ger er lof att behandla mig, såsom ni finner enligt med min karakter. ore ni ett fruntimmer, så kunde vi tala om min stickning; ni kunde berömma, men tänka derom hvad ni ville ... och så vidare ... men nu är ni ty värr en man, och följaktligen måste vi tänka på andra medel. Föreslå nil Som ni befaller. — Musik ?) ,Det hörer först till qvällens ordning. I vårt hus är den utestängd om dagen. Man försuramar sitt arbele dermed.n Rita? n Ni ser ju alt jag stickar. Bese kopparstick ? Deraf har min far i öfverfiöd. Biblioteksrummet är öppet. Gå in.n Och ni, min fröken? Nå ja jag stannar här. Ni ser ju, att jag arbetar, och följaktligen icke kan bese några kopparstick. Aj! aj! vill ni förvisa mig? Nej, visst icke... jag gör er sällskap. Mycken ära för mig. Kunna gåtor, charader eller logogryfer underhålla er? Åh ja, men blott vid den fullkombhgaste ledighet, Dessutom, min herr baron! det inte underhållande för två personer, som se hvarann för första gången. Ni är ju mig ännu sjelf en