Aftonbladet – 15 december 1842, sida 2

letta län bjuder och befaller, samt ifra mycket för erefve Horns och kronofogden Plomans oskuld mot skolmästaren Wallin, som uppsatt skriften. Vi kunna väl icke, säga de, fordra mycket af den unge skolmästaren Wallin från Follnäs, men så mycket sc vi, att han icke lärt den rätta takten i sin skola, och beklaga endast dem, som han undervisar på samma väg. — Wallin bör eftersinna, att Herr Landshöfdingen, Högvälborne Grefye Horn, lika litet som Kronofogden Ploman, äro de, som varit vällande till den bortgångnes död. Att således de män, hvilka i och för sina embeten hafva med saken att skaffa, minst af alla böra hädas och skymfas. Protokollet öfver förhöret med skarprättaren Hafström bestyrker hvad klaganden påstått, eller att skarprättaren och hans dräng åkt efter serskild häst, och att klaganden kört den döda kroppen; men Hafström förklarar, att klaganden icke på något sätt blifvit tvingad till biträde vid likets upplyftande, utan att Hafström endast sagt: var beskedlig tag i med, så få vi upp det, samt att Anders Larsson vid tillrället alldeles icke beklagat sig, utan endast begärt att få köra fort. Icke heller hade Anders Larsson, så vidt Hafström kunnat förmärka, ifrågasatt att frånspänna sin häst. Det skall blifva märkligt att erfara, om Kammar-kollegium nöjer sig med Konungens Befallningshafvandes underlåtenhet att infordra Kronobetjeningens förklaring, då klaganden besvärar sig både öfver dess förfarande och i allmänhet öfver föreläggandet att utgöra kronoskjuts för kadavers forsling. Den der förklaringen, att klaganden, punder sämja och endrägt skiljts från skarprättaren, kan väl vara egnad att vidare öka åtlöjet öfver klaganden, för det han varit enfaldig nog att ställa sig skjutsordern till efterrättelse, så, som hade den varit alldeles laglig, d. v. s för det han lemnat den handtlangning, kronoskjutsare äro pligtige lemna; men Konungens Befallningshafvande torde besinna, alt klaganden icke med ordern mottog den af Konungens Befallningshafvande sedermera gina distinktionen mellan att skjutsa och inställa skjuls. Uti förklaringen, att kadaver, som af skarprättaren skola till skogs föras, måste fortskaffas med kronoskjuts, förekommer det märkliga, att Konungens Befallningshafvande anser kronoskjuts böra utgå för alla de händelser, som icke äro genom undantag bestämda: genom ett sådant antande skulle denna skyldighet blifva mycket vidsträckt. Slutligen finner Konungens Befallningshafvande alldeles ingen åtgärd nödig i afseende på ena hufvudföremålet för besvären, eller att klaganden nödgats skjutsa med 2 hästar för en, och 3 mil, i stället för vanligt skjutshåll. Man plägar eljest anse dylika händelser såsom oordningar, åtminstone förarledande till infordrande af förklaring från vederbörande. Af dessa har Konungens Befallningshafvande företrädesvis uppsökt skarprättaren; men icke hade han Konungens Befallningshafvandes uppdrag att båda kronoskjuts, och ej heller har klaganden i besvären sådant påstått. Skarprättaren var således icke rätta mannen alt afhugga den gordiska knut, som uppkommit genom den klaganden ålagda olagliga skjutsningen, Konungens Beallningshafvandes erkännande af olagligheten, genom bestämmande af ett förökadt skjutsarfvode, och dess erkännande af kronobetjeningens lagenliga förhållande genom underlåtenheten att infordra dess förklaring. LV —