Aftonbladet – 15 december 1842, sida 1

armåens indragning, stora flottans slopande, vägrade anslag till de nödvändigaste fästningsverks iståndsättande, m. m. och slutligen säges det: Den s k. fria pressen är icke heller framskridande. Skulle dess reformbegär tillfredsställas med införandet af en backstugusittarerepresentation, med afskaffande per acclamationem af Sverges gamla lagar, med ,aktningsvärda opinionsyttringar från gatan, Oo. s. v. så skulle vi snart skrida tillbaka ända till näfrältens tider. Nu är det visserligen hvarken behöfligt eller kan falla oss in att å den fria pressens vägnar, och till dess försvar upptaga läsarens tid med en vederläggning af alla de här ofvan citerade beskyllningarne, ty bela allmänheten vet lika väl som vi sjelfve; att Aftonbladet aldrig förklarat såsom sin högsta uppgift att eröfra massans sympatbier, eller att i sådan mening följa med och akta på allmänhetens tycken,, ehuru sådant alltid är nyttigt för skriftställare af alla åsigter, för att känna dessa tycken. . Det följer dessutom al Biets eget yttrande om dessa tyckens ombytlighet, att tidningar, hvilka, såsom Aftonbladet eller Dagligt Allehanda, ifrån sin första början följt oafiåtligt vissa bestämda grundsatser och vidhållit dem med sträng konseqvens, varit styrda af en helt annan regel än den, för hvilken de här beskyllas, utan att nämna det vi mången gång i ganska vigtiga och maktpåliggande fall öppet och frimodigt uttalat oss emot starkt gällande opinioner för dagen, såsom t. ex. år 4854, i frågan om spärrningarna mot choleran, då den ministeriella pressen deremot kröp så djupt den kunde i stoftet för den rådande skrämseln och på sill vanliga nobla sätt sökte begagna denna såsom ett vapen mot Aftonbladet; i frågan om näringstvånget, der Aftonbladet alltid talat emot ett, åtminstone förment, direkt intresse hos ett ganska stort antalaf sina prenumeranter; vid sista riksdag, i frågan om extra anslagen, der vi yttrade en tanka, stridande mot många af våra politiska vänners 0. s. v. Dagligt Allehandas handlingssätt har ock i detta afseende jemväl varit lika konseqvent. Om således den fria pressen kan smickra sig med att hafva något inflytande på allmänna tänkesättet, så härrör detta inflytande icke från något slingrande efter dagens tycken, utan är helt och hållet moraliskt, samt hemtar sin egentliga styrka af allmänhetens förtroende till dess bona fides och öfvertygelse, att denna press, i motsatts till den salarierade, handlar utan biafsigter, ledd endast af bestämda grundsatser och af känslan för det rätta efter sin vertygelse, samt alt den med öppenhet uttalar sin mening äfven då, om den kan äfventyra att derigenom förlora en eller annan abonnent, i följd af stycket för dagen. Lika väl känner ät ven allmänheten, att den fria pressen aldrig hyst eller uttalat något hat till !lärdom, universiteter, akademier eller litterära ryktbarheter,, fastän den, å andra sidan, icke velat böja knä för blotta namn och auktoriteter, när charlataneriet, intoleransen, herrsklystnaden eller skenheligheten någon gång velat imponera med deras åberopande eller smyga fram under deras ezid. Så är det äfven med beskyllningen om phatet till allt gammalt svenskt och nationelt, framstäldt just mot dem, som yrka, att det mest nationella och svenska elementet, den jordegande allmogens, må erhålla en ökad betydelse; om den stående armeens indragning, om stora flottans slopande, om en ,backstugusittarerepresentation — så kallar man ständernas hvilande förslag! — och mera dylikt, antingen förvrängdt eller hemtadt ur luften. Anledningen, hvarföre vi dröja vid dessa uttryck, är sålunda, såsom vi förut nämnt, hvarken att beskyllningarna behöfva någon vederläggninz, eller att vi tilltro oss kunna omvända Biet, utan endast för att anställa en kort betraktelse öfver det psychologiska fenomen, som denna tidnings uppenbarelse erbjuder. Ty om man än kan förklara möjligheten deraf, att tre eller fyra unge män, vid den ålder, då man ännu vanligen har sinnet öppet för friheten och byser en varm och liflig känsla mot all orättvisa i lagar eller förvaltning, likväl låta förmå sig, vare sig af behof, af hopp om framtida ersätlning genom stigande på lyckans trappa, eller af det slags fanatism, som stundom åtföljer osjelfständiga karakterer, att sätta sig öfver den skam, som alltid i längden måste häfta vid en fortsatt och oförbätterlig lögnaktighet, så förekommer saken mera betydelsefull, när man vet, alt Biet utgifves under auspicierna al ett icke obetydligt antal bland landets högre embetsmän, både andlige och verldslige, som till och med göra en ansenlig årlig uppoffring derför, och att det således måste vara deras anda, som deri uttalar sig, enär den ständigt fortfar lika; äfvensom det i samma bänseende förtjenar -anmärkas, alt redaktionen, efter hvad allmänt anses, har till ett slags direktör eller styresman en hofmarskalk, som tillika är handsekreterare hos H. K. H. Kronprinsen och sekreterare i Sv. Akademien. Hvad skall man, då vi fråga blott, döma om tonen och moraliteten hos en del af dem, som befinna sig på samhällets höjder och hvilkas företräden framför allt öfrigt i landet, Biet naturlistvis, af skyldigt tjenstenit, ständigt framhåller till det bästa det förmår, när man finner likgiltigheten för sanning och rätt, samt en viss gemenhet och nedrigm ständigt tager lögnen till hjelp, utgöra iende hufvuddarag hos deras offentliga organ i striden mot deras politiska antagonister och behandlingen af dessas motiver, samt att just de, som proklamera sill ändamål vara, alt bekämpa prossens missbruk, sjelfve lefva och hafva sin varelse hufvudsakligen i sådana? Från hvilken förskrilver sig då ezentligen denna hufvudförg hos tidningen? Månne det kon vara exentligen från den person, som på sin tid fört: ttade det anonyma bre? till kapten Lindeberg samt par .