Aftonbladet – 12 december 1842, sida 2

vudstadens styrelse sfiies böra föregå med exempel af en sådan räfst, och yttrar, att den nye tf. öfverståthållåfen, genom att egna en allvarlig ömsorg åt detta vigtiga ärende, skulle bereda sig talrikå vänner bland de upplysta klasserna och göra sig förtjent af det allmännas erkänsla. Detta vore åtminstone, menar Allehanda, en reform, som ej måtte kunna vara politiskt farlig eller anses påyrkad af något tärande hat eller dylik bevekelsegrund. Hr grefve Lewenhaupt har sig öppet att i detta fall äska biträde-af magistraten och tvenne polismästare, och en utgallring af det absurda i polisförfattningarne i hufvudstaden skulle således kunna ske snart nog, endast nit och vilja funnes för det ondas afhjeipande. Dagl. Alleh. förmodar ock, att chefen för civil-departementet, Hr Fåhreus, som åtminstone förr i verlden gick och gällde för en anhängare af förståndiga reformer inom näringsoch handels-lagstiftningen, skulle skynda att lemna Hr öfverståthållaren sitt kraftfulla stöd inför Konungen, som sannolikt ej heller personligen tyckes kunna hafva något emot, att en tidsenligare, mindre barbarisk och konfus lagstiftning införes i denna del af styrelsen. Om allt detta kan man visserligen säga, såsom Allehanda säger, och måste fullkomligt instämma deri, att det kan så tyckas; men det oaktadt kan det ändå kanske icke bh så lätt att införa billighet och sundt förnuft i nyssnämnda del af polisförfattningarna. — Det är troligen bekant, att det traditionella, d. v. s. de gamla vanorna, plägar hafva en stor makt att hänga vid inom embetsverk i allmänhet, och att detta enkannerligen är fallet inom det kungliga öfverståthållare-embetet, till den. grad, att förändringen i personal der vanligen föga eller intet betyder, emedan slentrianen i lagstiltnings-begreppen der hänger tillsammans med flere andra omständigheter, förutan hvilka näringsförfattningarna i allmänhet säkert. längesedan hade undergått en önskad och önskvärd reform. Vi skulle således verkligen blifva lika förvånade som glada, om denna reform, äfven blott i de nu ifrågavarande delarne deraf, eller i de barbariska s. k. ordningslagarne, blefve genomförd genom nuv. öfverståthållarens försorg, och i sanning gerna hembära honom den heder, han kunde bereda sig medelst genomdrifvande i denna punkt af en koncession åt rättvisans och det allmänna vettets fordringar. I detta afseende bör det likväl erinras, att en öfverståthållare för sin del icke kan göra mer, än af nit för saken mana på dess företagande hos regeringen, hvilket dock redan vore något. Det finnes en hel mängd gamla förbudsförfattningar, ordinantier och privilegier, som lägga hinder och bråk i vägen för en förnuftig handelsfrihet, men hvilka icke allenast härleda sig från öfverståthållare-embetet, utan från regeringen sjelf, kommerskollegium m. fl.. och det är således alldeles nödvändigt, att chefen för civildepartementet deråt egnar sin uppmärksamhet. Ickedessmindre skall det väl slutligen gå för sig om pressen blott med kraft håller i sig. Orsaken hvarföre vi tid efter annan återkommit till detta ämne är, icke blott den absoluta orättvisan af ansvarsbestämmelser, som ieke stå i något förhållande till brottet, utan äfven de följder, som dessa vexationer medföra på enskildes välstånd, då det är bevisligt, att konfiskation af den till salu utbjudna varan, blott för ett obetydligt -ordningsfel, mer än en gång tledt still bankrutter, hvaraf andra i sin ordning måst lida, samt obemedlade personer, som redan förut med svårighet sträfvat för sin bergning, ofta på enahanda sätt blifvit med familj bragta till tiggarstafven och fallit kommunen till last. Det tjenar alltså till ingenting att invända, att värdet af de i följd af sådana författningar konfiskerade varorna sällan äro af någon betydenhet. För handksmakaren från Laholm t. ex., utgjorde möjligtvis det varulager, som bos honom togs i beslag härom dagen, en väsendtlig del af hans: förmögenbet, och hvem vet om ej köttet af den halfva oxen, som nyligen fråntogs en bonde från Södermanland för det han efter återkomsten från torget sålde det i qvarteret, utgjorde den enda tillgång, hvarmed han skulle betala sina kronoutskylder eller någon annan pressant skuldförbindelse? Den ringare samhällsmedlemmens timliga välfärd är i alla fall åtminstone för honom sjelf lika vigtig, som den mera förmögnes för honom, om än den förre är mera van att lida. Inför rättvisan och lagstiftaren borde de derföre alitid betraktas lika: men så sker det tyvärr sällan äfven af folket sjelf, emedan det troligen knappt finnes någon nation, hvars pluralitet ännu rättar sitt omdöme så mycket efter yttre omständigheter och ställning i samhället, och icke efter sakens eller personens eller grundsatsens inre värde, som vi Svenskar. Det är just denna falskhet och dessa orättvisa åsigter, som den nyare tidens anda söker att bekämpa, men som de gamla aristokratiska begreppen hafva svårt att öfvergifva. SN SENATEN . ss. Py ee SK Rs