Aftonbladet – 12 december 1842, sida 2

—— slagit månget fördelaktigt anbud, för att icke beröfva den älskade sin vård. Kriget kallade mig ur min familjs armar; jag återsåg aldrig min mor. Då jag kom tillbaka fann jag hemmet öde, min syster i sorg. I Nederländerna anvisades mig min garnison, och genast upptog jag Elise i mitt hus. Omkring det sköna, anspråkslösa väsendet församlade sig blomman af Mars tappra söner. Men bon tillbakavisade allas hyllningar, hon afslog med ståndaktighet så väl den redliges, som vällustingens anbud; hon ville blott lefva för sin bror, och icke förr bära hymens bojor, än jag rest mitt husaltare! ... Ack, fåfänga föresats! Arma syster, du måste undergå ditt tunga öde! ... Jag vill vara kort, min herre, den förskräckligaste perioden af mitt lif nalkas. Jag hade haft tillfälle att visa en mycket betydande man en vigtig tjenst. Jag följde honom till Paris, hvarest ban ännu någon tid behöfde mig. — Här lärde jag känna en flicka, en tyska, som lefde i temlig indragenhet med sin far, hvilken beklädde en diplomatisk post vid ett gesandtskap, och blott syntes lefva för hufvudstadens konstskatter. Affärer förde mig till hennes fader, i hennes grannskap; hon g gjorde intryck på mitt björ ta, jag trodde mig läsa min lycka i hennes öga. Steg för steg kommo vi närmare målet. Den sjuttonåriga, oskyldiga Varelsen bref min lärarinna i tyska språket, och — hvem vet det ej —-huru förförande Amor är som skolmästare? -.-Under dessa lärotimmar blef det mig tydligt, att jag icke skulle kunna lefva utan den sköna professorskan. Hon bedyrade mig detsamma, och fadren, med afseende på min rang, det inflytande, som jag utöfvade på