Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

måste veta alt finna mig; i hela den vida verlden tillhörde jag honom allena. Men, på hvad sält skulle jag underrätta honom? Kommendantens, på Firneck vaksamhet spärrade vägen för hvarje bref: Hvad var att göra? På hvad sätt skulle jag visa den ädelmodigaste vän, att jag icke otacksamt förgätit honom? Jag gick till posten; lemnade brefvet och återvände till värdshuset. Det hade blifvit mörkt, kyligt blåste vinden genom stadens toma gator, och hastigt nedstörtade en häftig regnskur från skyarne. Då jag ännu var: temligen långt ifrån min boning, höll jag det för rådiigt att undandraga mig dess första häftighet, och den förfallna muren af en nedbränd kyrka tillbjöd mig en gynnande tillflyktsort. Kämpande med ovädret och mitt öde, smög jag mig i ett hörn under det framskjutande taket af byggnaden och lyssnade under dyster misslynthet på stormens tjutande och regnets plaskande. Men då jag uppehållit ig några minuter på min post, började mina ögon att vänja sig vid mörkret och urskilja föremålen omkring mig. Jag hörde några manliga röster, tätt till venster om mig. Jag vände mig genast och upptäckte vid samma sida en vid kyrkan tillbygd koja, genom hvars trän3a, runda fenster en dyster lampa skunrade. Tyst som murn lutade jag mig framåt, för alt om möjligt urskilja föremålen i det eländiga rummet, hvarifrån rösterne läto höra sig. Anblicken erbjöd föga uppbyggligt. Det var det inre af en eländig krog. Det innersta intogs af den ofantliga kakelugnen, vid hvars fötter den oformliga värdinnan på en förmultnad ländstol låg i sömnens armar... Längre fram de