Aftonbladet – 9 december 1842, sida 2

LITTERATUR. Svenska Fornsångern, utgifna af ÅA. J. Arvidsson. Tredje och sista delen bar. nyligen utkommit af detta digra arbete, och företagets betydelse för icke blott vår lärdomsoch konsthistoria, utan för svenska folkets kulturhistoria och för Svenska fornhäfden i allmänhet, påkallar med rätta en utförligare öfversigt af de trenne bandens innehåll. Den Geijer-Afzeliska samlingen af svenska folkvisor, hvilken publicerades 4844 och 1846, framlade visserligen sjelf för allmänheten en blomsterskatt af det herrligaste, som ännu i våra Jlandsorter fanns fortlefvande af folkboren sångpoesi och sång från de äldsta tider, men gaf på samma gång en mäktig impuls till ett. ytterligare efterforskande och bevarande af dylika poetiska monumenter från vår svenska fornålder, hvaraf resultaterna äfven snart visade sig i flera enskilda samlingar, hvilka slutligen vuxit de ofvannämnde Geijer-Afzeliska volymerna öfver hufvudet, och intagit rangen af sjelfständiga nya eröfringar på denna outtömligt rika nationallitteraturs gebit, väntande en ordnande hand, för att äfven göras för den större pöbliken tillgängliga. Herr Arvidsson har gripit detta ordnande och redigerande an, med ett nit för saken och en förtrolighet med hithörande ämnen, som måste obetingadt erkännas och värderas. Ur flerahanda enskilda och offentliga samlingar har han utsökt allt hvad i ett eller annat afseende förtjenar öfverlemnas åt litteraturen, och beledsagat de fleste af de sålunda upptagne fölkvisorne med bibliografiska inledningar och upplysande anmärkningar, hvilka sednare ådagalägga mycken och nära bekantskap med icke blott vår-svenska forntid och alla de karakteristiska sidorna af dess hemlif och seder, utan äfven med allt hvad utländska häfder och litteraturer kunna ega tjenligt till att kasta ett klarare ljus öfver ämnets ofta sagodunkla partier. Den första delen af ifrågavarande Svenska fornsånger) innehåller, till att börja med, kämpavisor, hörande de flesta till samma sagokrets, som NWilkinga och Völsungasagan, samt Das NiebelungenLied; såsom en värdig koranförare möter oss en urgammal visa om Hammarhemtningen,, besjungande samma äfventyr, som förtäljes i en al den poetiska Eddans qväden. Herr A. anser den, och utan tvifvel med mycket skäl, för den äldta fornsång, som återstår oss från forntiden, och hemtar i den ett bevis för Eddalärornes allmänlighet i det gamla Norden, der den från en relisiös myth småningom öfvergått till folktro och folksången. Denna visa är hemtad ur ett gammalt manuskript på Kongl. biblioteket i Stockholm; den:har förut varit tryckt i Iduna, men utan att grundtexten dervid blifvit noggrant följd. Efter denna komma visor om Widrik Werlandsson, Olger Dansk, Ramunder, m. fl. jätten