Aftonbladet – 7 december 1842, sida 1

främmande smickrande fattade min hand och riktigt rörande frågade: Och svaret, eders nåde ? Jag kan tyvärr ingenting lofva, svarade jag, tankspridd genom Rosalies mellankomst. En dödsstöt! klagade den svartögda. Jag höjde på axlarne och nickade till afsked. Den skalkaktiga måste likväl på mitt ansigte och mina afskedskomplimenter hafva läst den stora nyfikenhet, som plågade mig, oaktadt min högt uttalade vägran, ty den skälmaktiga böjde sig ned och hviskade hemlighetsfullt: Kommer tid, kommer råd; ledsagaren skall likväl stå skyltvakt omkring hlockan nio. Veritas, ers nåde, glöm icke ordetl Dervid hoppade hon leende ut ur rummet, förbi Salchen, och det tycktes mig, som ett par fiendtliga blickar mötte hvarandra ur bådas ögon. Jag vände mig till fönstret och stoppade den skrynklade biljetten i västfickan. Hennes excellens,, började Salchen, pskickar eders nåde, herr baron, denna bukett, och låter helsa en vänlig god morgon. Min förbindligaste tack, svarade jag och tog emot den. Nu följde ännu en bjudning till diner. Jag svarade alt jag skulle ha den äran. Flickan dröjde ännu. far ni ännu något på hjeriat? frågade jag slutligen, då hon med ett förläget trippande stod qvar. Jag ville blott började hon, och ryckte med synbar för virring i förklädet; jag önskade blott — Hvad då, jungfru Rosalie? Jag önskade biott, lortfor hon bemannad, be eders nåd om förlåtelse, om jag kanske nyss, säkert mot min vilja, störde något.n Det gjorde ni icke, svarade j jag med så mycken fattning som möjligt, lugna er deröfyver; en obetydlig angelägenhet — vidare ingenting. Ja, jag förstår redan, hvad eders nåde menar,,