Aftonbladet – 3 december 1842, sida 2

dömt Hammarström och Laurell endast för! handel med misstänkt person samt följaktli-; gen delat den tanka i Aftonbladet, som nuj klandras, äfvensom att ett ganska godt skäl till Aftonbiadets anmärkning är uppgilvet, nemligen att domskälen, i följd hvaraf de trenne personerna blifvit fällde, voro samlade per inductionem, d. v. s, hemtade från de sannolikheter, som domstolen funnit vara för handen: att svaranderne Hellström, Hammarström H Laurell bordt kunna af Ericssons väsende och sätt att vara tydligen skönja, att pengarne voro olofligt åtkomna. Man torde nemligen erinra sig, att tjufven Ericsson hade på en biribiklubb, der desse personer funnos, utgif-i vit sig för handlande från Örebro, varit välj klädd och haft mycket pengar samt att de tre nämnde personerne hjelpte honom att vexla flere af sedlarne, samt varit ute med honom på värdshus; men något bevis, att de känt att han var tjuf, förefanns likväl icke. Också inträffade här den högst ovanliga omständigheten, att fastän krigsrätten dömde dem att stånda tjufsrätt, häktades de likväl icke, utan hafva äfven efteråt förblifvit på fri fot, hvilket tyckes visa någon osäkerhet hos rätten sjelf om den juridiska grunden för utslaget. Om än detta utslag sedan blifvit af krigshofrätten fastställdt, så kan det icke hindra 0ss ifrån den tankan, att domskälen äro ovan ligt knapphändiga. Den icke obetydliga massa af ilvilja, som ligger i Minervas insinuation om att desse personer torde höra till Aftonbladets favoriter, kunna vi så mycket mer skänka vårt djupa förakt. som det är ganska väl bekant, alt vi icke äre älskare af spel i allmänhet och hata spelhus isynnerhet samt anse de personer, som hafva sin existens af sådana, för verkliga skadedjur i samhället, de må för öfrigt personligen vara än så mycket att beklaga, om de af behofvet tagit sin tillflygt till denna födkrok. Mångfaldiga artiklar i Aftonbladet bevittna detta tänkesätt; men det borde ej förmå oss att tillbakahålla den öfvertygelse, som vi ansågo enlig med rättvisan i afseende å det af krigsrät-: ten ådömda ansvaret. Men låtom oss gå vidare: N:o 6. ,Uti Aftonbladet N:o 103, för den 7 Maj, refereras förloppet af en arrestering och göras deröfver anmärkningar. Den arresterade var en vid namn Hacksell, f. d. pionier, förut straffad för stöld och skärning med knif på grymt sätt, allmänt känd såsom en serdeles farlig person. Han blef nu häktad, omedelbart efter det han på gata hade med knif sårat en person. Han infördes i Stadshushäktet, hvarest han sökte att såra vaktmästaren, då denne, med biträde, satte honom, medelst slag, ur tillfälle att anfalla. Hacksell erhöll härvid några rapp. Häröfver klagas uti den citerade Aftonbladsnummern jemmerligen (se artikeln). Likväl var förtrytelsen emot Hacksell så stor hos den, utanför huset vid tilfället försämlade folkhopen, att flere icke blott högljudt utöste förbannelser öfver våldsverkaren, utan äfven sökte in. komma i häktet, för att hangripligen tillrättavisa honom. a a Detta mål berättas i Aftonbladet sålunda: Polisuppsyningsmannen Eckerman blef i dag på f. m. då han skulle fasttaga en för stöld misstänkt mansperson, som lärer nyligen blifvit befriad från fästning, af denne illa skuren i ansigtet. Sedan karlen inkommit i Stadshusfängelset föranleddes en folkskockning deraf, att ända ut på gatan hördes, huru fången piskades och misshandlades. Det är: besynnerligt, att aldrig dessa ohyggligheter i häktena kunna taga en ända, då likväl tvångströjor och andra medel väl finnas för att hindra vildsinthetens utbrott, och sjelfhämnd, äfven i fall som detta, ej är af lagen tillåten Denna berättelse afviker, såsom man ser, något ifrån den i Minerva, både i afseende på rappens antal, och det öfriga. Någonting hvarom det är möjligt att Aftonbladets red. misstagit sig, är att folkskockningen inträffat sedan fången blifvit införd i häktet; det må gerna medgifvas, att den egt rum redan förut, då den underrättelse, som Minerva lemnat om tilldragelsen, har något utseende att bafva flutit ur officiel källa; men deremot är det säkert, emedan personer, som gått förbi stadshuset vid tillfället och stadnat i anledning af folksamlingen, berättade det hos redaktionen, att om folket i början var så uppretadt på brottslingen, som Minerva förmäler, hvilket är ganska troligt och äfven naturligt, så vände sig denna sinnesstämning sedermera, i följd af hvad som passerade inuti häktet, till ett temligen högljudt ogillande af det sätt, på hvilket han handterades sedan man fått honom i sitt våld. En serskild orsak förekom dessutom, hvarför. den tillagda slutanmärkningen vid detta tillfälle framställdes i Aftonbladet, nemligen, att stadshushäktet ESSENS EERO VERENE AeN v OLA EA Med blyssel och sönderslitet hierta måste jag