Aftonbladet – 2 december 1842, sida 3

1 konungs regering en sådan förordning sett dage -läfven om den icke varit försedd med den kungli; underskriften: Gustaf. Huru mycken kunglig fåfäng -I huru mycken kunglig obekantskap med sitt folk oc sitt land i denna kungliga förordning! Men det lå; bördade sunda förnuftet har, vid tillämpningen, jen kat föreskrifterna af obetänksamheten på thronen och tingshuset vid --by, eburu ostridigt byggdt få publika, för en hel menighets medel, hade dock q I blifvit uppfördt af marmor, nej icke ens af gräster -lutan af träd, och det var genom det bristfälliga tor! taket, som Bergman nu fick emottaga en liten depu Itation, afsänd från Jupiter Pluvius, att taga den ny I domaren inom detta härad för hufvudet. På detta golf, hvarest han nu stod, huru mång Itunga fjät hade icke der trampats? Oskyldige i fjett Irar, — fattige, som bäfvande skulle lösa utslaget ö! ver en hel återstående lefnads bergning eller tiggar vandring — brottslingar, som med hvarje por lyss nade till det entoniga ljudet af ett vittnes berättelse en berättelse, deraf berodde lif ocb död, der en me ning, ett enda ord kunde bringa på schavotten — lägrade qvinnor, som borde ställa sin skam till of fentligt åskådande och uppbjuda allt — för att be visa sin egen vanära, som, med lagens arm sökt återfinna en barnfader, för hvilken kärlekens ick mera cgde någon retelse. Huru många misstänk samma blickar hade här icke riktats på domaren a ;rättssökande, som dragit hans opartiskhet i tvifvels mål, och med våldsamt återhållen förtrytelse, trott sit finna vederdelomannen gynnad på bekostnad af rätt visan? Hvad betydelsefulla, kanske för den oinvigd knappt märkbara åtbörder hade här icke vexlats e I mellan män, förtrogne med brottets frimureri, min Isom för att uppmuntra hvarandra till gemensamt för svar, med en knuten hand till telegraf, hotande yt trat: kom ihåg att jag när som helst kan lägga diti lil på galgbacken. Huru mänga försök hade icke här, hviskande, blifvit gjorda, att förmå vittnen til mened, att med klang af vältaligt mynt och ännu mera vältaliga löften, nedtysta samvetets betänkligheter? Huru många falska eder hade här icke blifvit svurna? Gräsligt g iper föraktet för edens helgd ikring sig. Man har en berättelse om en Ölänning. som då han anmodades om ett lån, svarade att han dertill icke vore i tillfälle, men med en edgång, ifal den behöfdes, skulle han gerna stå till tjenst. Vi lemna anekdoten, med den deri behörigen innehållna hädelsen i dess värde, men den hyilar imedlertid på en allvarligare grund än blott ett qvickhufvuds hugskott eller en försmädares gyckel. Den uttalar, fastän under opassande termer, cen klagan, som ingalunda är obefogad; den skrattar fram ett bekymmer, som måste hvila tungt på hvarje redbar Syensk domarcs hjerta, då han ej kan underlåta att finna det lättsinne, hyvarmed mången anser en edgång mera som en ceremoni, hvari rättvisan funnit för godt att skruda sitt majestät, än som en högtidlig pantförskrifning a! sitt eviga väl för sitt timliga ord, då han mången gång, fasande, tvingas ana, att hans hjertliga föreställningar, hans allvarliga varningar till trots, en förtappad själ hejdlöst vågat språnget i förderfyct. sSAf ett slags nyfiken instinkt öppnade Bergman ett hvitmåladt skåp emellan tvänne fönster. Öfverst stodo domböcker. Nederst ..... Kungliga, furstliga och högtförnäma personer pläga på ett ställe sammanföra de vapen, hvarmed de sjelfva eller andra dräpt sina medmenniskor, breda svärd med ofantliga handtag, små dolkar med hullingar, ibland förgiftade, ibland blodrostiga, långa, rikt inlagda skjutgevär, som drifva kulan genom en menniskokropp, som naturforskaren nålen genom en fluga, stridsyxor, mycket liknande dem bödeln nyttjar, i våra dagar, klubbor, sådana som man ända in i närvarande tid träffar hos slagtare, jemte en mängd andra nyttiga och småbehändiga persedlar, dem det fordras en fornforskares tålamod för att vederbörligen genomgå och beskrifva. Samlingen kallas då arsenal, och vid hvar och en af de serskilta effekterna brukar vara fästad. en lapp, som i ganska läslig stil, underrättar hvartill persedeln kan hafva varit i ett eller annat hänseende nyttig. Så har jag i Köpenhamn sett en bödelsyxa, som varit nyttig att hugga hulvudet af ett betydligt parti svenska adelsmän, och i Stockholm en mycket liten, drottning Christina fordom tillhörig bössa, som äfven varit på samma mordiska vis nyttig, men detta endast mot några ströfvande partigängare af underordnad rang, som sökt att kjortelvägen svinga sig upp — ty för kryperi får man icke beskylla dem — till de högsta platserna inom hennes maj:ts närmaste omgifning. Men äfven hvarje tingshus har vanligen sin arsenal — mordvapen af alla möjliga dimensioner — påkar, käppar, nystfötter, afbrutna gärdsgårdsstakar, yxor, kniflvar, nycklar, icke till eröfrade städer, men till plundrade koffertar, dyrkar, icke till konungars kabinett och drottningars boudoirer, men till visthus och drängstugor, stämplar, icke till en riksföreståndares signet, utan till falska treor banko — med ett ord, en liten artig, ehuru merändels mindre väl ordnad samling, der den vettgirige kan nästan lika så fullständigt studera mensklighetens historia, lika säkert följa dess förvillelser på spåren, som bland tomma harnesk och blodiga fanor, bland genomskjutna kyller och rostiga svärd, filosoferade man också deröfver från lärostolen af en tystnad puka, eller hade att leda sig till vägs i sina forskningars irrgångar med lampan ur en Romersk grafvård. Men äfven å effekterna vid domERE VER SETS RS RR oe AEA PS SKO Prat SOM Mm 2 ww