Aftonbladet – 2 december 1842, sida 3

att undersöka pulsen. Jag såg frågande på honom. Han syntes märka det: pEders högfriherrliga nåde kan fullkomligt lugna sig. Hvarje fara är förbi, ty eder sista slummer har äfven tagit bort med sig det sista febriliska spåret, som kunde låta frukta ett recidiv. Huvila eder ännu en dag, sedan lemnar jag eder lös och ledig. Det var ingenting annat än häftig sinnesrörelse, stark echauffement, förkylning genom den kalla höstliga nattluften; med ett ord, en stark rheumatisk ällaque. Då ni utomdess befinner er så rask och väl, så upphäflver jag härmed förbudet mot talandet; men imedlertid med den bifogade anmärkningen, att icke mer än nödigt är kommer öfver edra högadeliga läppar. Jag begagnade mig genast af friheten och frågade: från hvem kommer denna bukett? Läkaren betraktade mig leende och runkade hufvudet. Jag vill veta det, fortfor jag; det är mig angeläget. Och ni kan icke gissa dertill. Ni är brudgum, Sponsalia äro ren afslutna och ni kan ännu fråga, hvilken skön hand — För Guds skull, doktor! stammade jag, vore det möjligt? Eders nåde bör icke straxt fara utur skinnet för glädje, ty det behagligaste återstår ännu, och detta skulle jag billigtvis och philosophice lemna i bakhåll, visste jag icke bestämdt af ögonskenet, att edets nåde är kapabel att åhöra det. Detta är? ropade jag med aning. Eders högfriherrliga nåde befinner sig så till sägandes icke i mitt hus, utan i dess nådiga bruds palats.c Min Gud! ropade jag högt och tryckte, öfverväldigad af smärta och vrede, ansigtet mot kuddarne. Doktorn fortfor med lugn: Min färträffligaste herr baron ger mig här ett exempel, sådant mina ögon ännu icke sett det, och som det väl sällan blifver sedt i vårt seculo: