Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

Prinsarne inträdde. Sensationen var denna gång djup och gjorde intryck på allt folket. Kronprinsen var deras själ; de mottogo sitt ljus från honom. Också voro de förkrossade af sorg; de hade ej trott, att de två gånger kunde förlora sin fader. O, hans storhet och rikedom voro, såsom Bossuet säger, en af de källor, som Gud skapar, för att utgjuta. Vid utgåendet ur kyrkan uppkom ett ögonblicks förvirring, och jag fann mig mellan bronsurnan, som innehöll hjertat, och kistan, som inneslöt liket. Båda rörde mig, då jag gick förbi dem. Det såg ut, som hade hjertat och liket velat säga mig det sista farväl. Jag trodde att jag skulle svimna! ... Det var precis fyra år sedan jag, på samma dag, samma timma, anlagt sorgdrägt efter min moder!!