Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

EEE RER TEE RR Han gick, och efter fåfänga försök, att noga och tydligen iakttaga föremålen omkring mig, sjönk jag tillbaka i kuddarne och öfverlemnade mig åt den välgörande sömnen. VII. Jag njöt en stilla och lugn sömn. Ett buller väckte mig. Jag tittade upp, och såg -en lång, blek menniska, klädd i en grå öfverrock, med pudradt hår och stor hårpiska sitta vid min säng, med flugsmällan i hand, hvarmed han bortjagade de objudna hvilostörarne från mitt läger. Hans lustiga utseende gjorde, att jag stirrade på honom med vidt öppnade ögon. Men han vinkade åt mig med vänlighet och hviftade. Då han icke gjorde min af att tala, måste jag väl hålla honom för den ordsnåle väktaren, om hvilken doktorn talade. Jag ville i början göra ett försök, att bryta hans tystnad, och mönstrade blott uppmärksamt den uttorkade figuren, som narraktigt nog tog sig ut i den trånga rocken, sammetsbyxorne och de blåa, flammiga strumporne, med det hvita pudrade håret och den stora hårpiskan. Han syntes imedlertid icke bry sig derom, tittade i solskenet och bjöd mig, alltjemt hviftande, en pris snus. Jag nekade stillatigande, stillatigande beklagade han, stoppade dosan i fickan, och allt gick sin förra gång. Snart öppnades dörren på glänt; ett englaansigte tittade in och ropade sakta: Lebrecht! — Den Jånge reste sig, nickade åt dörren, drog för mina förhängen och gick ut med långa steg. Döf är han således icke, den hedersmannen, tänkte jag, om han också har den olyckan att vara stum. Och är det då verkligen en ol Ska?