Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

Hofoch Statspoesi med besked. Den bekante dramatiske och romanförfattare: Alexandre Duwmas har nyligen utgifvit en biogrg! eller parentation öfver Fransmännens aflidne kron prins, hertigen af Orleans, som är af stor märk värdighet. Ehuru det nämligen aldrig plär var ondt om smicker och faddäser åt kongliga oci furstliga personer, hafve vi här i Europa änn knappt sett något mera hyperboliskt i den vägen jän Dumas ifrågavarande skrift. Man anser i all mänhet, att smickret är ett gift; men detta gil har likväl den egenheten att endast verka förstö rande småningom och genom täta, i början smär re och sedan ökade portioner, hvilka den son lintager dem snart vänjer sig att svälja allt störr :och större. Gifves deremot en tillräckligt sto qvantitet på en gång, så verkar det tvertom e nyttig och välgörande vämjelse för det farliga sk sket, åtminstone hos de kringstående, och det ä i det afseendet som hr Dumas skrift med skä kan rekommenderas såsom en af de mest afgudi ska rökelseoffer, man någonsin hemburit åt men niskor. Se här för roskull några utdrag: I Man kunde säga, att den arme prinsen, fom nys dödt, varit ej endast Frankrikes hopp, utan verlden Mssias. Verlden hade stundom burit sorgdrägt för det för flutna; denna gång bar den sorgdrägt för fram tiden. s I hertigens af Orleans röst, i hans leende, i han blick låg en majestätisk tjusningskraft, som förtroll: de. Jag har aldrig, ens hos den mest förförisk qvinna, funnit något, som närmade sig denna blicl detta leende, denna röst. Hos honom funnos för många ting, som härledd sig från Gud: hans dygder gjorde himmelen fatti Gud har återtagit honom med hans dygder, och for den är nu enka!! Från den läktare, hvarpå jag satt, såg jag fullkom ligt kistan; jag skulle hafva gifvit, jag vill ej säg penningar, men dagar, är af min egen lefnad för at få knäböja fremför denna katafalk, för att fåkyss denna kista, för att få skära ett stycke af den sam met, som betäckte den., dt — LL mmm