Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

timma, anlagt sorgdrägt efter min moder!! BOKHANDELS-BULLETIN. aDomaren, en berättelse af K. K—Jg. Signaturen K. K—g. är en af vår yngre litteraturs mera kända bomärken. Allmänheten har sedan några år mottagit det ena arbetet efter det andra från denna hand, och om de äfven i icke ringa mån burit spår af en författartalang, som ännu icke hunnit stadga sig och få riktig styrsel på sig, hafva de likväl tydligt röjt anlag, som berättigat till ganska goda förhoppningar. Närvarande berättelse är visserligen ingalunda fri från ett och annat af de samma lyten, hvilka man klandrat hos cen ung mans memoirer,, aGustaf den 3:dje och hans hof, m. fl. af författarens tidigare alster, men den utmärker sig å andra sidan genom egenskaper, hvilka bevisa en allt mer och mer mognande förmåga. Sjelfva uppfinningen till denna novell är högst enkel. En ung domare blir kärien skön flicka, som i samma ögonblick det unga parets förhoppningar skola krönas med bifall af kära far och mor upptäckes vara frukten utaf en brottslig förbindelse af den mest bisarra art, nemligen ett hennes förnäma mors nedlåtande kärleksäfventyr med en zigenare, hvilken som dräng och taffeltäckare fordom tjenat i cgamla generalensk hus. Bemälde zigenare, hvilken sedan haft allahanda föga lysande öden och slutat med att bli rånare och mördare, råkar just vid samma tid i rättvisans händer. Fästmöns moder, härom underrättad och genom en hemlig mellanlänk hotad från brottslingens sida med en eklatant upptäckt af deras fordna intima förhållanden, så vida hon icke lägger sig ut för honom, söker på allt sätt förmå den unga domaren, hennes blifvande måg, att för denna enda gång sluta ögonen till för lag och rätt och låta mördaren få flykta ur fängelset, men domaren afslår allt sådant på det mest positiva sätt, hvaraf följden slutligen blir, att efter en plötslig ruptur den sköna fröken blir en annans maka, och vår hjelte, den rättskaffens unga mannen, får åtnöja sig med den sträfva gumman Justitia. Författaren har under utvecklingen af denna cannevas, — hvilken, i förbigående sagdt, har icke så obetydligt tycke med vissa nyfransyska mönster, — funnit anledning till framställande på scenen af åtskilliga karakterer och situationer, som både ega förtjensten af en objektiv hållning, en liflig kolorit, och till en del dessutom äfven nyhetens intresse. Teckningen af de tvänne kringskojande zigenarnes, Aristidis och Holofernes äfventyr, som utgör den första tredjedelen af boken, har isynnerhet flera högst pittoreska partier, och ransakningen inför rätta af Aristidis brott, hvilken troligtvis till större eller mindre del är målad efter naturen, har likaledes mycket dramatiskt lif; den sista katastrofen, då dödsfången faller ner genom det murkna golfvet, är imedlertid af mera effektsökeri, än verklig effekt, och hade utan förlust kunnat vara borta. Hvad som med skäl kan anmärkas såsom störande för det helas gång och, tilläggom det, för arbetets konstnärliga helgjutenhet, äro denog långa digressioner och resonnemanger ade rebus variis,c hvilka författaren omöjligt kan försaka att insticka här och hvar, der han finner den minsta anledning dertill, och hvilka mången gång äro sådana, att de verkljgen skulle kunna gälla som små uppsatser för sig. Hvad herr Bergman, domaren, och brukspatronen Elfverson till ex. ha att meddela hvarandra vidt och bredt om Napoleon, är utan tvifvel rätt bra sagdt och innehåller äfven flera pikanta idker, men hur det egentligen skall kunna försvara sin plats midt inne i en berättelse om ett par småländska landstrykare och en beskedlig revisionssekreterares familj, är hvad som icke förefaller oss fullt naturligt, andra exempel att förtiga. Afvenledes vanställes språket af en mängd mer eller mindre sökta ordlekar, — författarens gamla synd, — hvilka här och der ligga i vägen som förargliga klapperstenar, så att man stundom knappt kan komma fram för dem. När författaren gör en naturbeskrifning, heter det att kusten walider af en onaturlig utvexti sidan, som, TNT HTS SA EA VAA ET EAT ER Kn DEAN RNE PEETER