Aftonbladet – 2 december 1842, sida 2

Jag tviflar nästan derpå. Huru många dårskaper skulle blifva osagda, om visst folk vore stumma? Huru mången skulle i sin lifstid bibehålla det fortvarande ryktet af en vis, som dess rikhaltiga yttre förvärfvade honom, om han vore stum, och således icke nödtvungen, att vid det första ord, som hans tunga uttalar, alltför hastigt straffa verldens goda mening för lögn. Huru nöjd skulle icke en förnuftig embetsman vara med ett välgörande munlås, om han någongång skulle inledas i frestelse, alt allvarsamt snusa upp sin förman för hans grofva okunnighet eller impertinens, fastän han måste frukta, att efter läsen text blifva afsalt från sin post: låge jag väl sjelf här på detta smärtans läger, om en välgörande ande hade smidt fjettrar åt min tunga och afhållit henne från, att med ord tacka den skälmaktiga kammarpigan för hennes: prosit! visst icke! ty i denna händelse hade jag tyst vändt om, och icke drömt ett ord om den älskades trolöshet, ej heller om den furstliga arrogansen, hvars erinran ännu upprörer mitt blod och hotar att åter bringa min fantasi ur dess jemnvigt. Ack, Eugen! si tacuisses. Nu inträdde Lebrecht åter i rummet, med flugsmällan, lik en orden fästad i knapphålet, bållande i den ena al sina kolossala knothänder en blomsterqvast, i den andra en kopp buljong. Sålunda gick han löst på min säng och lade buketten åt mig på täcket. De spädaste blommor och blomster, den hulda vårens palsamtelningar, — sällsynta gäster, under den ruskiga hösten, voro sinnrikt och i bilder ordnade af en sorgfällig hand, ombundnamed ett hvitt band, hvarpå ordet: Reconvalescenee syntes stickadt i blått. Förundrad tittade jag upp till den bleke man