Aftonbladet – 1 december 1842, sida 2

han det ännu qvarvarande köttet af den halfva oxen till qvarteret, som var, om Vi ej minnas orätt, vid Hornsgatan. Ungefär midt emot detta qvarter bor en näringsidkerska, som jemväl förut lärer hafva varit på torget och bjudit på ifrågavarande kött, men då icke öfverenskommit om priset. Då hon såg att han hade återvändt med lasset, gick hon in till bonden, och han fann sig nu vid att ingå på hennes anbud. Men här voro äfven andre som ihörde detta, nemligen ett par af polisbetjeningen, och just som öfverenskommelsen om köpet hade hunnit afslutas, förklarade den allmänna ordningens vidmakthållare oxköttet för god pris samt stämde säljaren till Öfverståthållare-embetet, som också, med tillämpning af en kungörelse från samma embete af år 4800 emot förköp, m. m., ickeallenast dömde köttet förbrutet, utan äfven säljaren skyldig att plikta 1 R:dr 32 sk. biko, hvarefterinaturligtvis polisbetjeningen var oförhindrad att disponera köttet huru den behagade, hvilket dess ägare icke fick, och således äfven att försälja det utan behof att föras till torgs. Vi föreställe oss nu, med hvilka glada känslor denne landtman skall återkomma till sitt hem, och huru han och alla de bekanta i orten, som få del af händelsen, deruti skola finna anledning att prisa en faderlig regering, som genom milda lagar sörjer för idoge undersåtares trefnad, och för dem underlättar tillfället att draga en billig frukt af deras arbete och hushållning, samt huru allmogens belåtenhet skall ökas af åtankan härpå. Men, skämt för sig! kan väl hvarken regering eller folk hafva något slags nytta af en längre fortsatt tillämpning af dylika dumma, hårda och ändamålslösa förbudsförfattningar, hvilka bidraga att underhålla ett slags inbördes strid i samhället, utan någon annan frukt, än att då och då göra en och annan mindre bemedlad person ännu mera utarmad? Vi kunne ganska väl fatta, att ett slags välmening for hushållen i städerna legat till grund för sådana stadganden som det ifrågavarande, nemligen först och främst, att icke de som i städerna drifva handel med landtmannavaror, må kunna genom dessa varors upphandlande på gatörna eller i qvarteren, innan de komma till torgs, gå allmänheten i förväg och sedermera stegra priserne, och för det andra, att kontroll må kunna hållas deröfver, att icke skämda varor försäljas. Men äfven under medgifvande att en sådan kontroll må vara påkallad, är det påtagligt, att någon proportion mellan den förbjudna handlingen och ansvaret här icke existerar. Att få på ärligt sätt sälja sin egen vara, om det ock sker på ett annat ställe, än det för ördningens skull anvisade, kan aldrig blifva ett brott, utan endast ett formfel. Sådana förseelser borde derföre, påtagligen, bland alla vara de som lindrigast bestraffades och om -någon ansvarspåföljd derför skäligen bör anses ega rum, så vore de i den åberopade förordningen utsatta böterna af 4 Rdr 32 sk. Bko, en Fullt tillräcklig näpst för okunnighet om eller glömska af stadgandet, utan att någon konfiskation dermed borde vara förenad. Eikväl visar sig, dels de privilegjerade intressenas inflytelse, dels okunnige lagstiftares likgiltighet om individens rätt, öfver allt, under de förflutna generationerna deruti, att förseelser emot näringsförfattningarne ofta nog äro, genom åtföljande konfiskation, vida hårdare straffade I än verkliga brott, stundom af ganska betänklig art. Sålunda t. ex., om man antager köttet af den halfva oxe, som säljaren i ifrågavarande fall förlorat, värdt 20 Rdr Bko, så hade det kostat denne person mindre i böter att hugga en tumme af sin nästa, elter stinga honom med knif genom lif eller lem, ifall våda för litvet icke följt deraf, än att nu i sitt qvarter bortackordera sin egen vara, som han icke kunnat sälja på torget. Ar icke detta en sund och väl proportionerad lagstiftning? Serskildt måste den ganska väsendtliga frågan uppstå, huruvida den ifrågavarande 4800 års kungörelse här bordt kunna tillämpas, och det af dubbelt skäl, först derföre att den i sjelfva verket redan är upphäfven, och sedan derföre att den äfven i sig sjelf knapt synes tillämplig på det speciella ifrågavarande fallet. Hvad det förra angår, så stadgar nemligen Konel. kungörelsen den 28 Augusti 18354 i