Aftonbladet – 1 december 1842, sida 2

miga skymningen. En smattrande fanfar dundrade ofvanifrån, hvarpå en larmande toast följde. Kanhända drickes deruppe det förmodade brudparets välgång, mumlade jag i skägget, och de ina icke, att den ena hufvudpersonen just nu står begrepp att undgå deras ovärdiga snaror; ty samtycker Henriette, så helsar oss morgonsolen i. aflägsna dalar. Uppfylld af dessa och dylika tankar, vandrade jag modigt framåt den välkända gatan, och förr in jag trodde stod jag vid Montbijows gallerport. Nu var jag oviss huru jag skulle göra, för att få tala med den älskade; vid denna tid hade jag aldrig besökt henne, på det högsta tillåtit mig att utandas min kärlek i några smältande flöjt-fantasier under hennes fönster. Hon hade strängt förbjudit mig, att försöka få se henne på aftonstunderna. Men tiden var kort, nöden tvingande, och således måste jag af den göra en lag. Jag smög mig derföre utmed gallret, tätt förbi några morrande doggar ,och kom genom den bekanta, till all lycka öppnade bakporten, in i trädgården. Den fördömda porten knarrade, då jag i min förklädning gick igenom den, och uppskrämd af bullret, stod jag stilla, under en acasie, för att hemta andan. Jag var förskräckligt beklämd Om hjertat. Står du icke der som en arm syndare, tänkte jag, förargad på mig sjelf. Går du då 0rätta vägar? Skall du aldrig vänja dig af med den fördömda rädslan? Framåt, nattvandrare, marsch! Med detta kraftiga kommando-ord bragte jag mina bäfvande lifsandar åter i ordning, och gick genom dimhvalfvet, som med hvarje ögonblick allt tälare inneslöt mig, mot den trakt hvarest slottet, följaktligen ock min älskades fön