Aftonbladet – 1 december 1842, sida 2

RANN sofvare, gjorde med fast beslut, att sjelf bana sig vägen, min onkel till sin förtrogne, medan fursten talade med honom om samma angelägenhet. Onkeln, van att blindt uppfylla hans durchlauchts önskningar, lofvade ifrig medverkan och upptäckte för mig sammanhanget af saken. 1 första ögonblicket tillbakavisade jag anbudet; men alla protestationer voro fåfänga. Barbaren förblef vid sin mening, och efter några häftiga scener, under hvilka han allt som oftast antydde mig, att han hade gifvit efter för så många romanstreck af min facon, att han med fog och rätt kunde hoppas ändtligen en gång finna mig böjd för hans förslag, och att han endast trodde sig handla rättvist, då han lemnade mig det bekanta alternativet, befann jag mig på den klippa, på hvilken jag ännu sitter tröstlös, till största förargelse för min tyranniska princip. . IV. . . Så kan det icke blifva, utropade jag, slutligen misslynt och skyndade att kläda mig: Annu maste jag hafva visshet, ännu i dag tala med Henriette. Älskar hon mig så innerligt, som jag henne, så skall hon icke dröja med att, vid en sådan fara, genast lemna allt och följa sin älskling; om icke — så må ödet herrska, och pistoler, dolk och gift blifva mitt sista räddningsmedel, Jag svepte kappan omkring ansigtet och trädde ut i den mörka aftonen. Höstligt blåste den fuktiga luften emot mig, och den täta, gråa dimman omslöt mig med sin fuktiga slöja. Så vandrade jag osynlig förbi de mörka husmassorna och de dåligt lysande lanternorna, tills jag slutligen kom till den Port, hvarest ministerns palats, smakfullt illumineradt, bildade en herrlig strålpunkt i den dun