Aftonbladet – 1 december 1842, sida 2

RR ROM ROR RR RR lik i de mest olika gestalter? Vi sågo hvarandra ofta, på eftermiddagsstunderna i en park, som stötte till trädgården, och till hvilken hon kom senom en bakport. Saliga ögonblick af den renaste ömhet! Henriette lefde blott för mig; jag andades blott för henne. Men trots alla försäkringar om den oföränderligaste kärlek, som hon hyste för mig, lyfte hon icke den hemlighetsfulla slöja, som dolde hennes fordna förhållanden. Hon var innerligt vänskapligt sinnad mot mig, och likväl, påstod hon, måste hon till ett mera gynnande ögonblick blifva mig en främling, en obekant. Fåfänga voro mina böner, mina eder, intet kunde göra henne otrogen sin hemlighet. Att jag icke dig till nöjes svarar på dina fråsor, sade hon en gång, är min pligt. Ofver min existens hvilar ett mysteriöst mörker, som kanske inom kort blir upplyst. Det är mig förbjudet att grubblx deröfver och meddela mina gissningar, emedan de lätteligen kunna vara falska. Jag måste således tiga, så smärtsamt det än är för mig, och detta vare den enda pröfningen af din kärlek. Förklarar sig mitt öde, är dess upplösning gynnande, låtom oss då vara lyckliga, min Eugen! Ditintills varsamhet i vårt förhållande. Ingen får ana det, och minst kastellanen, hvilkens uppmärksamhet dina täta trädgårdsbesök väcka, och hvars misstänksamma skarpsinne jag måste frukta. Betänk, att förräderi kunde förmörka hela vår framtida lycka. Tystnad och kärlek vare vårt valspråk! Jag teg och älskade, troget uppfyllande den ilskades bud; imedlertid samlade sig ovädret öfver mitt hufvud. Grefvinnan, som sannolikt höll mig för en blyg