Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

eländet, emedan grefvinnan icke blir min maka efter mitt val. Val? Aha! Deri ligger stötestenen? Deri sitter knuten? Val? man har sitt eget val? icke sannt? Det har också den blinde onkeln förutsett. Derföre har man på en gång blifvit en sådan väldig älskare af den sköna naturen, he? Huru ofta har jag icke sagt: om man då engång vill njuta morgonstunderna i det fria, så kan man ju gå på exercisplatsen och i sitt hjerta fröjda sig åt den stora slätten och de vackra uniformerna, den lifliga Janitscharmusiken och de långa gardesgranadörerna. Man gör ingenting mindre än detta. Man springer ut till Montbijou, en halftimmas väg, och botaniserar. Om middagen visar man mig den äran alt spisa hos mig, man uppehåller sig alls icke för länge. Hvar är man efter maten? På Montbijou. Hvad gör man der? Man läser. Man kunde väl hafva beqvämare i den svala kammaren, men derute är det mera romantiskt. Om aftonen gör man mig åter lycklig med sin höga närvaro, men blir tidigt sömnig och går — Hvart? till sängs? Bevare oss Gud! Till Montbijou, och studerar astronomi, ända till morgongryningen. Jag stod förbluffad. vIcke så ? fortfor han, adet skulle onkeln icke veta? Men han vet ännu mera. Icke trakten, på hvilken just ingenting är, ej beller plantorne, som vi kunna finna lika lätt i sloltsträdgården, ej heller stjernorna, som icke lysa klarare vid Montbijou än i residenset, locka oss till dessa vandringar, utan -en mamsell, -om hvilken man icke vet hyem hon är, hvarifrån hon kommer, och som ankom till slottskastellanen liksom nedfallen från himmelen, och som ingenting eger mer än sitt ansigte och en täck dockfigur — det är denna magnet, som drager oss; hon är r det lockande landskapet, hennes ögon äro de stjernor, i hvilka man tittar, och botanikern skulle gerna ge sitt Lf, för alt få smaka af kunskapens träd, äfven med fara