Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

EE EN ES SR SANNA ifven detta tagit slut. Man har bestridt kammaen rättigheten, alt fordra räkenskap för använlandet af besparingarne. Dylika så kallade besparingar stiga till en summa af mer än 2ö milioner floriner; jag säger såkallade, ty i sjelfva verket äro dessa penningar icke alla besparingar. För öfrigt måste man tillstå, att i vår statshushållning sparas på allvar, men på ett sätt, som. cke är fördelaktigt för den enskilde medborgaen. Jemför man beskattningen i de Europeiske staterne, så höra vi visserligen till de måttligt eskattade; hvad vi betala till staten är drägligt. Deremot sparar staten på ett sätt, att den vällar. lt på församlingarne. De tyngder, som hvila vå församlingarne, äro de, under hvilka vi suca. Må man hellre, i stället för dessa besparinvar, förbättra våra gator, upprensa våra floder, yygga bättre skolhus, anlägga nya vägar på stats-sassans bekostnad, och icke lägga -allt detta å församlingarne. Man har ju exempel på, tt bönder måst erlägga tredubbla beloppet if sin grundskatt till anläggningen af en väg! Säkerligen vill icke heller folket, att man gör besparingar på det sättet, att man plötsligt afskedar samla embetsmän, som ännu hade att tjena ett par år, för att erhålla lönen såsom pension, på let de icke måtte kunna göra anspråk på ett sålant underhåll. Vår blifvande landtdag hade mycket att göra, men kommer icke att göra nåsonting. — Pressen är hos oss. i en bedröflig ställning; vi äro redan med vår i grnndlagen medgifna tryckfrihet komne derhän, att det icke mera faller någon tidningsredaktion in, ått ens i len mildaste och undergifnaste ton belysa en reserings-åtgärd. Vi hafva på en ganska enkel väg kommit till vår närvarande totala stumhet. Censorerne , vanligtvis stadskommissarier, straffades med penningeböter, så ofta de låto en artikel passera, som misshagade. De stryka således naturligtvis ut allt, om hvilket de bysa den frukjan, alt det kan kosta dem deras penningar. Relaktionerne blefvo slulligen äfven utledsna vid: vödkritspennans oupphörliga lust att stryka; de öra alltså numera icke ens försök, att få in i sina tidningar någon resonnerande artikel öfver nrikes angelägenheter. På detta sält har, sedan änge, lugn och frid rådt. Om man vid landtlagen äfven besvärade sig öfver det grandlagss vidriga i censorernas förfarande, så skulle man å till svar: lägg fram bevis från det sista halfret. Något sådant finnes icke; på många månaler har ingenting blifvit struket. Hvad: vilja väl verrar ständer? Vi hafva den follkomligaste ryckfrihet !