Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

tar och 2 vildsvin, så att, hvad jagtnöjet angår, den gamla goda tiden ännu ej öfvergifvit portusisiska hofvet. En qvarlefva från denna tid är väl ock, att lagskipningen i landet går mycket långsamt. Som exempel derpå nämnes, att drottningen fått mottaga en böneskrift från arrestanterne i Coimbra, som klaga, att de sutit inspärrade i åratal, utan att blifva förhörda eller dömda; domstolarne påstås imellertid hafva en laga ursäkt deri, att de sakna sessionsrum, och man har funderat på att inrymma dem i något af de många tomma klostren. Sker detta, så — kanske att något annat fattas. NEDERLÄNDERNA. Uppå Luxemburgska ständernas adress rörande osfentligheten vid deras förhandlingar, har konungen meddelat . det svar, att han medsifver offentliggörandet af berörde förhandlingar, på det sättet, att af dem göres ett sammandrag, som upptager hvarje tals hufvudsyftning, namnen på talarne och på de röstande för och mot en proposition. Denna berättelse skall uppsättas af en kommission, till hvilken guvernören, såsom president, är sjelfskrifven och två ledamöter väljas af ständerna. : TYSKLAND. Konsten att förfalska det konstitutionella systemet är i våra dagar så utbredd bland furstar och ministrar, att det numera väcker föga upprmärksamhet, att finna den mästerligt praktiserad hvar som helst. Imelertid torde nedanstående bref om ställningar och förhållanden i Bäjern, dat. Augsburg den 42 dennes, förtjena läsas, såsom karakteristiskt för de der gällande regeringsgrundsatser: Ännu i denna månad skall vår landtdag sammanträda. Huru mycket hafva icke tiderna förändrat sig! Förr ansågs ständernas sammankallande för en vigtig händelse, som väckte det allmännaste intresse; för närvarande talar ingen mera hos oss om förhoppningar eller väntar något af en landtdag, och sammankallandet af den, som nu skall träda tillhopa, har lika litet gjort något intryck på allmänna tänkesättet, som om saken rört Sandvichsöarne. Det är bedröfligt, men sannt. Folket väntar sig icke mera i Bäjern någonting af en landtdag. Ständerne hafva på den sista landtdagen rönt en sådan behandling af ministrarhe, att man måste önska, att heldre icke hafva någon folk-representation alls, än attännu en gång inför hela Europa utsätta den för en dylik missaktning. Man har hållit föreläsningar för ständerna öfver hvad de fingo göra eller icke göra, och det icke sällan i en ton, som en vresig lärare knappt skulle tillåta sig emot skolgossar, och hvad som var det skamligaste: ingen enda ledamot af ständerna uppträdde emot ett dylikt behundlingssätt, ingen uppsteg och förklarade, att de cke voro ministrarnes skrifväre, utan folkets reoresentanter! Dessutom fordras hos oss en så hög valcensus, för att kunna blifva representant, tt det ofta i ett helt distrikt knappt finnes 3:ne valbara personer; redan genom denna omständighet går kammaren miste om mycken intelligens, ch valfriheten lider den bedröfligaste inskränkning. Nu har reg., sedan sista landtdagen, utsträckt ättigheten att vägra embetsmän tjenstledighet för nträde i kammaren, äfven till alla advokater. Dessa voro hittills de enda sjelfständige jurister i ammaren; de öfrige embetsmännen bland repre:entanterne begågnade vanligtvis sin ställning, för utt vinna befordran. Vid förra landtdagen värades samtlige dertill valde advokater inträde i cammaren, med undantag af en enda, som sedermera erhöll en rådsstol, och derigenom gafsofentligen tillkänna, att man icke önskade sig sjelftändiga jurister. Naturligtvis kunde från regeingens sida icke gerna någonting företagas, som ade en mera ofördelaktig inverkan på förtroenlet hos folket, än just detta. Ty om äfven å egeringens sida ingen annan alsigt tilläfventyrs åg till grund för detta förfogande, än den, att indvika besvärliga diskussioner, så uppfattade man lock bland allmänheten saken såsom en farhåga, tt låta kännare af rättsförhållanden skåda in i nekanismen af statsinrättningen. Det enda goda, ade man, som vi hittills haft af landtdagen, är ontrollen öfver statsräkenskaperne, men nu har SEE DAN SE ES ERE NA a BE SE