Aftonbladet – 30 november 1842, sida 1

Bara deklamation! Hvad har man attanmärka mot grefvinnan?) Hon är äldre än jag. Det befordrar respekten.n Hon är häftig, uppbrusande, befallande, Subordination måste finnas. Slösande. Hon har mycket pengar.n Fåfäng, sinnlig, afundsjuk, elak, nyckfull, om jag så får säga. Hon är en ond föe, och jag är — Ett barn, ett bortskämdt, egensinnigt barn. — Detta har man att tacka salig modren för. Jag gillade aldrig min broders giftermål. Hon, en blek, smäktande lilja, han en höfvidsman från Capernaum. De passade icke för hvarandra. Grefvinnan och jag ännu mindre. Som behagas. : På slaget sex ur huset.n Dyraste onkell Grefvinnan visar oss den äran all bli kär i oss. Man låtsar, som om rnan icke märkte det. Hon gör mig till sin förtrogne; 1 den bästa af sigt ger jag mitt samtycke och försäkrar på kavaljersparoll, att man skall anse det som den slörsta lycka, att man redan länge i tysthet älskar henne, men icke vågar det, icke tilltror sig, och mera dylikt lappri; och slutligen, alt man ännu i dag skall bringa sin kärlekslåga på papper. På slaget fem skulle biljetten vara i hennes händer. Som en dygdig enka betänker hon sig tills tre qvart på sex, och skickar på slaget sex sitt blygsamma ja. Man flyger till henne, knäböjer för henne, prisar sig lycklig, far med: henne på assembleen hos ministern, och klockan sju vet redan hela hofvet derom. Så var det förträffligt arrangeradt, men man gör dumma streck, man komprometterar mig på det högsta, jag är förolämpad, tager min hand ifrån; man lemmar mitt hus; får aldrig mer beträda det. Så erym kunde ni vara? Grym? Nej — Endast rättvis.n Ni vill förskjuta mig? Gifva mig till pris åt