Aftonbladet – 28 november 1842, sida 2

utan jemförelse betydligaste delen af landets fasta förmögenhet, hvars räddande arm alltid har måst påkallas såsom det sista nödvärnet i kritiska tidpunkter, och dervid aldrig blifvit påkallad förgäfves, oaktadt styrelserna gjort hvad de kunnat för att tillegna sig och en privilegierad minoritet den förnämsta frukten af denna allmoges arbeten och mödor, under det de kringskurit dess urgamla rättigheter genom inympande af en mängd verkligen utländska utvexter. på Skandinaviens urgamla, depgaokratiska författning. Tvärtemot hvad deXstationäre, jemte hofvet och embetsmanna-hierarkien vilja låta påskina, är således den förändring i. representationssättet, man nu vill införa, till sin grund: både nationell och historisk; den är äfven rättvis, ty den utesluter icke den större förmögenheten, eller de industriella klasserna, eller något af de nuvarande stånden; den gifver tvärtom åt dessa en större andel i valen än den, som skulle följa af den så mycket fruktade personlighetsprintipen, och har således gjort en billig koncession åt de öfriga intressenas anspråk. Denna grund skall också, efter vår öfvertygelse, icke mer kunna väsendtligt rubbas, hvilka smärre modifikationer och tillsatser, som än dertill kunna göras. Besinnar man. allt detta: öfverväger man, att hela det långvariga skriket om reformernas osvenskhet i sjelfva verket icke är. annat än ett falskt nödrop, och att: det tvärtom är just det svenska och nationella, det af folkets inre, djupt kända, behof framkallade anspråket på dessa reformer och den moraliska kraft, detta anspråk derigenom alltmer komma att utveckla, som skrämer och förskräcker 8 star tionära, så kommer man derifrån omedelbart till den slutliga frågan, som vi. framställt till öfverskrift .på denna artikel: kunna de reaktionäre draga någon nytta af ett längre motstånd mot reformerne? och hvad som är wvigtigare: . Skall icke fäderneslandet lida af ett sådant motstånds fortfarande? Svaret härpå behöfver icke blifva vidlyftigt.: Den förra frågan är redan, till en; del, besvarad i det föregående och i ett par artiklar, som nyligen förut förekommit i detta blad under rubriken HKonungen och. hans Rådgifvare Vi hafva deri visat, att det oefterrättlig-: hetstillstånd och de kollisioner mellan styrelse och folk, som uppenbarat sig nästan under hela det nuvarande regeringssystemets tillvaro, härledde sig från kontrasten och missförhållandet emellan landets politiskt. fria författning och ett i många afseenden despotiskt tryckande socialt tillstånd. Vi hafva sett, att den politiska frihet och det frö till utveckling deraf, som ligger nedlagdt i regeringsformen, icke kunde undgå att bära frukt i ett allt mera kraftigt och sammanstämmigt allmänt tänkesätt, i samma -mån som folket började närmare inse hvad denna författning innebar. Det har äfven blifvit ådagalaget, att 4809 års Ständer, vid sitt första. sammanirädande, tydligen insågo, att ändamålet med den politiska friheheten icke kunde vara, annat, än att åstadkomma den största möjliga sociala vältrefnad och lemna de krafter, som ligga slumrande hos folket och: i landets naturliga hjelpkällor tilifälle till en friare utveckling. Styrkan af denna sanning har ock visat. sig så öfVervägande i tillämpningen, att den slutligen banat sig väg fram genom alla reaktionens hinder, ända derhän, att Sveriges adel och biskopar vid sista riksdag, Jåt vara uti ett ögonblick af öfvergående, ädel entusiasm, sjelfva medgifvit, att deras sjelfskrifvenhet såsom svenska folkets representanter bör upphöra och regeringen ehurw den icke . förmått åstadkomma något väsendtiigt af de sociala reformerna, likväl: genom .kommittees nedsättande till utarbetande al nya organisationer af våra vigtigaste inrättningar, äfven tydligen gått in på att dessa, sådana de nu äro, icke mera svaIra mot tidens krat. På hvilka inför sans och förnuft antagliga lornnder vilia då de stationsre I5änore fortsätta